Jag låg vaken i natt, kunde inte sova. 

Jag hade så mycket tankar i huvudet att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. 

Jag trodde att jag till slut skulle däcka av utmattning, på grund av allt som pågick i huvudet.. 

Men det gjorde jag inte, och fler och fler tankar bara matades på. 

Jag kunde till slut somna, men ännu så sitter alla dess tankar kvar i huvudet.

Som jag inte vet alls vad jag ska göra med. 

Jag brukar alltid skriva så fort det blir för mycket i huvudet, eller för mycket känslor. 

Och oftast brukar det åtminstone bli lite lättare att andas, efter jag fått ner allt i ord såhär. 

Men jag vet inte om det gör det nu, det känns som att det är alldeles för mycket.

Jag vet ju inte ens vad jag ska skriva. 

Jag vet inte vad det är som just i denna stund gör mest ont. 

Vad det är som allra mest tynger mig nu.. 

Egentligen tänker jag på allt, allt som någonsin hänt. 

Och man undrar när allt ska ta slut. 

Jag förväntar mig verkligen inte att man en dag enbart ska få vara lycklig. 

Att man plötsligt blir av med precis allt dåligt. 

Hur skulle man kunna uppskatta allt det bra, om det aldrig hände något dåligt?

Men jag kan känna att, nu får det vara nog med såhär stora händelser..

Som skakar om hela ens liv.

Tragedier, Besvikelser.. 

Jag skulle vilja andas ut, och känna mig lättad.. 

Och känna att, nu.. nu kan jag verkligen njuta av detta liv. 

Utan att vara rädd, utan att känna denna enorma tyngd i hjärtat, i själen, i kroppen..

Detta enorma berg, dessa stora klippor som jag gått över, klättrat upp för.. 

Och tagit mig igenom. 

Jag önskar att jag kunde få komma upp på toppen, se ut över allt jag har framför mig. 

Och stå där och känna mig stolt och förundrad över att jag faktiskt tagit mig ända dit upp. 

Och se att det jag har framför mig inte alls är så stort, som det jag lämnat bakom mig. 

Jag har tagit mig igenom det värsta. 

Och kan stå där och äntligen andas ut, och känna lättnad, över att fortsätta framåt.

Längta efter det som komma skall.

Jag reagerar varje gång jag ser någon skriva något om sin Graviditet, och just klagar.. 

Självklart har man rätt att gnälla ibland, och jag vet att en graviditet kan vara nog så jobbig. Trots att allt går bra, så kan det vara otroligt tungt.

Jag vet ju själv hur min graviditet med Dylan var, jag tyckte att jag hade haft en hemsk graviditet. 

Som kräktes som en gris konstant i 5 månader, mådde så extremt illa. 

Och var så pass svag i kroppen att jag svimmade ett flertal gånger offentligt.

Och så vidare, och så vidare.. 

Och det var ju tufft och jobbigt att ha det så i så många månader. 

Men nu, efter min andra graviditet. 

Så tänker jag så annorlunda.. 

Nu tänker jag att, jag mer än gärna går igenom en till graviditet som den med Dylan, för trots allt så gick allting bra den gången. 

Allt gick bra under graviditeten, och Dylan kom ut frisk och fullt utvecklad och vid liv.

Det var ju egentligen en dröm graviditet, inte en MARdröm's graviditet. 

NU har jag upplevt en mardröm's graviditet. 

Som började med extremt illamående och kräkningar, men som sen blev bättre tack vare mina tabletter, lergigan comp. 

Illamående blev en hel del bättre, och kräkningarna blev färre. 

Men istället.. Så börjar jag blöda i vecka 10, och gör sedan det konstant under resten av graviditeten. 

Så oroliga och spända som vi var hela tiden mer eller mindre. 

För det kan väl ändå inte vara normalt att blöda konstant, och så mycket?

Men i vecka 12 kommer första ultraljudet och allt ser trots allt bra ut med bebis. 

Vi får ett par bilder på honom och man känner otrolig lättnad. 

Det var skönt att se och få veta att allt var bra med vår bebis. 

Men oron kommer ju tillbaka, och kommer till och från. 

För det känns ju ändå inte normalt att blöda sådär..

Och jag tror att jag lite omedvetet hela tiden kände på mig att det skulle gå riktigt illa i slutändan. 

Och så i vecka 20 kommer det andra ultraljudet, vi tycker det ska bli skönt att få se bebis igen, och se att allt är bra, trots blödningarna. 

Vi har även nu sett fram emot att få veta könet på vår lilla. 

Men så är vi där, och får beskedet att det knappt finns något fostervatten.. 

Man vet inte varför, och jag får gå på en mer noggrann undersökning efter helgen, med en läkare. 

Och väl där, så ser allt bra ut, men det finns knappt något vatten. 

Jag får börja gå på täta kontroller. 

Och kontrollen efter denna, så får vi till och med frågan om vi vill gå till en kurator. 

För att risken är så pass stor att det nu kan sluta riktigt illa. 

Vi försöker ändå hålla hoppet uppe.. 

Och dag som natt känner jag vår lilla bebis sparka, han sparkar så dant.. 

Han var verkligen där inne, i min mage och levde..

Där inne var han trygg.. 

Men så började dessa onda sammandragningar komma, som kommer till och från under en vecka.. 

Och så plötsligt sätter de riktiga värkarna igång, och jag får åka in akut.... 

Och där kom han ut, vår Logan.. Vår lilla bebis.. 

Han fick inte stanna kvar där inne, i min mage, i den varma tryggheten. 

Han fick inte stanna kvar, och vara kvar till han var färdig utvecklad, för att sedan komma ut till mig, till min famn och öppna sina små ögon och veta om att jag är hans Mamma. 

Och känna sig varm och trygg i min famn, och för alltid få vara där. 

Men så blev det inte.. 

Av någon obegriplig anledning fick han komma ut tidigare, för tidigt.. 

För att komma ut, vara vid liv, och verkligen kämpa för sitt liv. 

Men det räcker inte, och han mister sitt liv. 

Sitt liv med oss, fullt av kärlek och trygghet. 

Jag vet inte vad jag mer ska säga.. 

Men grejen är den att, så fort jag ser någon skriva något om sin graviditet. 

Och gnälla på att de fått en massa bristningar, att de har ont av foglossningen, att de mår så illa.. osv osv osv osv 

Så vet jag inte om jag vill skratta eller gråta. 

Men en sak jag vet, är att jag mer än gärna skulle kunna ta över alla deras krämpor. 

Jag kan ta allt som ni tycker är jobbigt o ha, allt som ni går och gnäller på till och från. 

Ge mig det! 

Ni anar inte vad jag skulle göra för o få ha allt det, allt som en graviditet innebär. 

Att må illa, kräkas, ha foglossning, hemorrojder, bristningar. 

Jag VILL ha allt det! 

För jag vill ha en bebis, min bebis tillbaka.. 

Jag vill gå igenom en normal graviditet, med allt vad det innebär. 

För att sedan gå igenom en förlossning och veta om att mitt barn kommer att vara vid liv när han kommer ut, och läggs i min famn. 

Känna den där obeskrivliga lyckan! 

Jag hade en mardröm's graviditet.. 

Och efter det, en förlossning där jag låg och visste om att snart kommer mitt barn att komma ut, och efter en stund kommer hans lilla hjärta sluta att slå. 

Och efter det kommer de att komma in med honom till mig, och lägga honom i min famn. 

I början var han fortfarande varm, men till slut blev han alldeles kall.. 

Hans små läppar blev blå. 

Och där sitter jag, med en liten ängel i min famn.. 

Och pussar på hans lilla kind.. 

Och säger, farväl. 

Ta vara på er graviditet istället, det ni har. 

Och det ni kommer få. 

För jag fick aldrig det. 

Jag fick det här... 

 

 

Nu måste jag skriva av mig

Jag tror jag är inne i en period, då jag känner mig väldigt avundsjuk på andra. 

Samtidigt som jag är glad och tacksam för det jag faktiskt har. 

Det jag har, är så mycket mer än vad många andra har. 

Och jag skulle aldrig någonsin ta det för givet, eller ta någon för givet. 

Men ibland är man faktiskt tillåten att få gnälla av sig lite. 

Och tillåta sig själv framför allt att må skit, och gråta ut. 

Ofta kan det ju vara det man behöver, verkligen gråta ut. 

Tankarna & känslorna nu, är i alla fall extremt många. 

Och därför måste jag få gnälla av mig lite nu. 

Skriva av mig allt. 

För nu är en sådan stund, då det bara blir för mycket. 

För mycket för lilla mig att ta och hantera.. 

Jag håller på och skriver en Självbiografi, och bara det..

Att varje gång jag sätter mig ner och skriver på det.

Så blir jag helt överväldigad av allt som kommer till en. 

Alla minnen, och allt vad man tänkte och kände då. 

Vilket blir extremt tungt. 

Trots att jag lagt det bakom mig, så finns det ändå långt där inom mig. 

Det är inget man någonsin blir av med helt och hållet. 

Och ibland, som nu så kommer det upp till ytan.. 

Fram till jag var 19 år gammal och träffade Samuel. 

Så hade jag väldigt mycket motgångar på alla möjliga sätt. 

En fruktansvärt svår och jobbig uppväxt. 

Och all skit som bara kom efter vartannat.

Jag är uppriktigt chockad och samtidigt stolt över att jag tog mig igenom allt. 

Hur jag tog mig till, det är en annan sak... 

I alla fall, när jag träffade Samuel så kunde jag nog för första gången någonsin i mitt liv, verkligen andas ut. 

Och kunna känna mig lycklig och älskad. 

Och trygg. 

Jag har litat på så många tidigare, som sen i alla fall gjort mig illa, på vidriga sätt. 

Så jag trodde aldrig att jag skulle kunna lita på någon igen. 

Och jag trodde framför allt inte att jag skulle träffa den rätta, någonsin. 

Och få barn, och en alldeles egen familj. 

Det fanns inte i min Värld. 

Men så plötsligt händer det! 

Så som sagt, jag kan inte beskriva hur tacksam jag är, för allt som jag har. 

Och jag känner mig verkligen välsignad varje dag. 

Men så nu då, efter att jag träffade min Samuel. 

Så har ju även vi varit med om motgångar. 

Och framför allt nu i början på detta år. 

Då vi förlorade vår andra Son, Logan. 

Som, trots allt jag varit med om. 

Är det allra, allra värsta jag varit med om. 

Det finns inte ord.. 

Sådant händer inte, sådant ska inte hända. 

Det är ofattbart, och ingen kan någonsin som inte varit med om det själv, förstå hur det känns.. 

Nu i alla fall, kan jag just känna avundsjuka titt som tätt.. 

Jag ser Gravida kvinnor och kvinnor som får sina bebisar till världen. 

Och allt går bra för de, varför.. varför gick det inte bra för mig och mitt barn?

Jag är avundsjuk på de som har en Pappa, att umgås med. 

Som finns där. 

Min Pappa finns inte här, och jag saknar honom enormt mycket. 

Vi har aldrig haft någon jätte bra kontakt med varandra. 

Men nu på senare år, så är det verkligen som jag känt att jag så gärna vill få bättre kontakt med honom. 

Men för 3 år sedan flyttade han till Thailand och jag har inte träffat honom sedan dess. 

Vi sågs senast när jag var gravid med Dylan. 

Och jag tänker bara på hur lycklig han såg ut, över att jag var så lycklig. 

Han berättade att han var så glad över att se mig så lycklig. 

Och att det verkligen lyste om mig. 

Och sen dess har han inte kommit hem. 

Så jag saknar honom, och jag saknar att ha en Pappa..

En Pappa att träffa, umgås med.. skratta med, skoja med..

Till och med en Pappa som kanske kan tjata lite grann på en, retas med en.. 

Ja allt, som en Pappa & en Dotter ska ha tillsammans. 

Jag är avundsjuk på de som har massvis med pengar, som har fasta, bra inkomster. 

Ingen av oss har jobb ännu.

Och även fast jag tycker att det är jätte bra att soc finns, för att hjälpa familjer som oss och som så många andra. 

Så är det inte direkt drömmen, att leva på soc. 

Och jag har verkligen inte tänkt eller planerat att leva på soc resten av mitt liv.

Jag vill att vi båda ska lyckas få ett jobb så klart. 

Men nu för tiden, så är det näst intill omöjligt. 

Speciellt som för mig, som inte har någon utbildning osv.. 

Men vi båda kämpar, tro inget annat! 

För vi vill så väldigt mycket, båda två. 

Och vi vill kunna ge våra barn allt. 

Men huvudsaken att vår Son har allt han behöver, och det har han. 

Och det har vi. 

Men det kommer ändå kännas otroligt skönt, den dag då vi kan säga adjö till soc. 

Och ha våra egna fasta inkomster, och förhoppningsvis tjäna rätt bra också. 

Men den dagen, är inte långt bort. 

Om man sätter ihop våra envisa kämpande viljor! 

Och så en sak, som jag går nog varje dag och är avundsjuk på. 

Att ha en bästa vän, det är flera år sedan jag hade en bästa vän.. 

Och fråga mig inte vad som hände med den, eller de.. 

Jag ser varje dag, runt om på internet, och ute i riktiga världen. 

Vänner, bästa vänner.. som delar allt tillsammans, skrattar hejdlöst tillsammans. 

Gråter tillsammans, pratar.. gör allt. 

Och det verkar som att alla har åtminstone en bästa vän. 

För vart jag än vänder mig, så ser jag det. 

Så jag känner mig som den enda i världen, att inte ha en bästa vän. 

Och i det här läget, har jag knappt vänner alls. 

Jag umgås inte med någon. 

De vänner jag har, har jag kontakt med genom nätet. 

Och de bor långt härifrån. 

Man undrar vad man gör för fel, och om det är något med en själv. 

Som gör att man inte har några. 

Som en fin människa sa tidigare idag till mig, att vännerna man har över nätet får en i alla fall att inte känna sig helt övergiven. 

Och det är väldigt sant.. 

Vore det inte för de, vet jag inte hur jag skulle känna mig. 

För bara som det är nu, kan jag känna mig oerhört ensam ibland. 

Och jag har redan upplevt ensamhet på så många och otäcka sätt i mitt liv..

Att det är det sista jag behöver nu. 

Jag har verkligen inte självförtroendet på topp just nu. 

Och vad jag minns i alla fall, så är väl det något som ens vänner brukar vara väldigt bra på, att ändra på. 

Och få en att känna sig så mycket bättre, och starkare, och vackrare. 

När självförtroendet är på botten, så är det nog meningen att det ska finnas en Vän där, som bara genom några få ord, kan få ens självförtroende att vara på topp igen. 

Men var finns den nu, den vännen..

Var är du? 

För jag behöver dig nu!