Jag blir tokig.. :(
Ibland vet jag inte vad jag ska göra, denna oro tar kål på mig..
Jag är så överbeskyddande med Dylan, och orolig över allt hela tiden.
Att jag aldrig kan slappna av.
Visst, när man skaffar barn så kan man sen aldrig riktigt slappna av igen, någonsin.
Men, det känns inte bra alls.
Man blir ju totalt slut av att vara såhär orolig, och jag kan tänka mig att det inte blir speciellt kul för Dylan när han blir äldre, med en Mamma som är såhär överbeskyddande.
Jag litar knappt på någon annan att ta hand om honom, och se efter honom.
Det är ytterst få, som jag tillåter ha honom.
Och trots att han ibland är vid människor som jag litar på och känner mig trygg med, så har jag ju ändå inte kontrollen själv, så tankarna kommer ju ändå upp..
Tänk om.. tänk om.. tänk om...
Det finns så fruktansvärt mycket som skulle kunna hända.
Att han blir sjuk, att han blir påkörd, att han är allergisk mot något som vi inte vet om och plötsligt får en allergisk reaktion och slutar andas, att han drunknar, att han öppnar något fönster och ramlar ut, att han slår i huvudet i något såpass hårt att han ...
Ja, och så vidare...
Ni förstår hur jag menar.
Det är SÅ påfrestande och jobbigt.
Vad gör man egentligen?
Jag har förlorat ett barn, jag skulle aldrig överleva att förlora ett till..
Dylan är vårt allt!
Men att fortsätta ha den här oron, att vara såhär överbeskyddande, kommer ju göra mig knäpp till slut..
Kommentarer
Trackback