The loves of My life...
Hej, äntligen👋🏻
Det är så mycket nu i mitt liv, och samtidigt som jag då kanske skulle behöva skriva av mig regelbundet så finns inte riktigt tiden till.
Men nu så!
Jag pluggar på som ni vet & är ju snart klar med denna kurs! Helt otroligt!
Det har gått så fort och varit så otroligt lärorikt och roligt.
Jag har funnit mig själv på ett nytt sätt, vågat mer, tagit för mig mer, trott på mig själv och vet vad jag vill.
Tänk att jag kommit till en sådan punkt nu, bättre sent än aldrig! :)
Jag är så fantastiskt glad att jag tog steget ut i det okända, för att faktiskt där hitta mig.
Första delmålet är snart avklarat alltså, och sen är det bara att fortsätta framåt! :)
Det är mycket, mycket planering nu också med det kommande bröllopet.
Det fullständigt pirrar i hela kroppen!
Jag längtar så enormt mycket till denna dag med min älskade Samuel!❤️
Och är så tacksam och lycklig över de underbara tjejer jag har som hjälper mig med den här otroligt viktiga och betydelsefulla planering.❤️
Det är så overkligt att den här dagen snart kommer att vara min!
Och att den vackraste, underbaraste, bästa mannen i Världen ska bli min Man och jag hans Fru😭❤️
Mitt livs kärlek, han & våra barn❤️
Och mina älskade brudtärnor,
Hanna, Emelie, Sophia..
På andra, olika sätt är även ni mitt livs kärlekar...
Hanna min Vackra, fantastiska Syster!
Min tvillingsjäl❤️ Jag älskar dig❤️
Emelie, min fina Emelie❤️
Du kom in i mitt liv för drygt ett år sedan och det känns som du funnits där hela mitt liv.
Jag kan inte tänka mig ett liv, eller en dag utan dig❤️ Jag älskar dig❤️
Sophia, du har funnits i mitt liv i 10 år!
Och varit en så otroligt nära & viktig person för mig under dessa år, trots att vi inte setts i verkliga livet.
Och man kan tycka att det är konstigt hur jag väljer att ha någon som brudtärna som jag aldrig träffat.
Men jag har vetat ända sedan vi fick kontakt med varann för tio år sedan att du skulle komma att bli en stor del av mig och mitt liv.
Och trots avståndet så har du lyckats påverka mig på så många sätt, och genom åren, genom allt vi båda gått igenom, följt varann i, och funnits där för varann.
Så har det bildats ett band mellan oss som jag tror ingen någonsin kan lyckas bryta.
Nu tio år senare, ska vi snart ses och du ska stå som brudtärna på mitt bröllop❤️
Och igår när jag fick höra din röst för första gången, (jätte märkligt att vi aldrig tänkt på att prata i telefon)
Men igår när vi gjorde det, och jag hörde din röst, så var det som en liten pusselbit som föll på plats.
Jag blev så otroligt rörd och kände efter alla år, att allt du fått mig att känna på något sätt blev konstaterat.
Jag älskar dig❤️
Samuel, Dylan, Logan, Jamie, Hanna, Emelie, Sophia... The loves of My life
Jag är så lycklig & så rik!!❤️
Have some Fire, be unstoppable, be a force of nature.
Jag kan inte förstå att den här känslan är äkta, att det är på riktigt.
Istället för en brinnande känsla av ångest i bröstet så går jag nu omkring med en känsla av att det brinner inom mig, av glädje, ett lyckorus.
Styrka.
Jag har sagt det några gånger nu men det är värt att säga igen.
Jag är så fruktansvärt glad att jag tog det här steget, ut i det okända..
Ut till något jag aldrig trodde jag skulle klara av att möta och dessutom bemästra.
Jag har suttit så otroligt många gånger och gråtit av förtvivlan att jag vill så mycket, men något står i vägen.
Och det enda som stod i vägen var mig själv.
Nu är jag här idag, fyra veckor gjorda på komvux.
Och snart påbörjar en utbildning som jag faktiskt kommer att bli något utav.
Och jag har blivit så stärkt i mig själv tack vare det här.
Och jag stärks nog mer och mer för varje dag.
Jag ser en annan person när jag ser mig i spegeln idag.
Jag ser för första gången det som andra förmodligen sett för länge sen.
Styrka, mod..
Att jag är den jag är och jag duger.
Mer än så, jag är fantastisk!
Tänk att jag äntligen kan tänka så om mig själv.
Och jag är så obeskrivligt tacksam för alla fina människor som finns i mitt liv, som även ni är en stor del av att jag kommit hit.
❣
Friday i'm in Love
Då har redan två veckor på komvux gått förbi och det känns som jag har kommit in i det.
Jag trivs och känner mig som hemma, att det är det här jag ska göra nu och jag ska klara det.
Det är kämpigt emellanåt men det kan jag kämpa mig igenom.
Motivationen är på topp!
För övrigt så har vi ju platsen och datumet bokat för vårt bröllop nu, vilket känns helt underbart.
Overkligt men samtidigt blir det mer verkligt nu när man faktiskt har ett datum och en plats.
Nu kan man börja planera på riktigt!
Längtar något otroligt, kommer bli en helt fantastisk dag!❤️
Nu blir det nog att försöka sova lite, snart kommer busungarna och väcker oss.
Jamie kom och väckte mig vid 5 imorse, och lilleman har börjat med världens bus nu... Inte en lugn stund😂
👋🏻
Life is beautiful.
👋🏼 Jag sitter här och njuter av min andra kopp kaffe i lugn och ro☕️
Och hur slut och trött jag än må vara nu med den här omställningen att ha börjat plugga, så är jag så otroligt glad och stolt över mig själv.
Jag har gått två dagar nu och det går hur bra som helst.
Idag kände jag mig till och med lite smart haha
Man märker att man har en helt annan motivation och inställning när man pluggar nu.
Än när man var yngre och pluggade, är ju trots allt tio år sedan.
Jag vill det här så mycket, och jag är så glad att jag verkligen bestämde mig för det här nu.
Självkänslan stärks för varje dag.
Det enda jobbiga är att vara ifrån barnen så mycket plötsligt, det är riktigt jobbigt.
Nu när man inte är van heller.
Men jag vet att de har det bra där de är, och trivs där.
Jag vill ju att de ska kunna säga när någon frågar vad deras Mamma gör,
att hon gör något bra & kämpar nu för att även bli något, mer än bara Mamma🙂
This is it!
Då var kvällen här, kvällen före.
Imorrn är jag Student och jag påbörjar en av mina drömmar.
Det är helt otroligt, så overkligt.
Från att jag för några månader sen äntligen tog det där steget och gick till en studievägledare och där och då bestämde mig, nu!
Nu ska jag göra det här.
Och imorrn är det dags🤗
Jag är sååååå jäkla nervös och det pirrar i hela magen.
Men det är bara positiva tankar och känslor.
Det känns så jäkla bra.
Let's do this!!
👏🏻👊🏻✊🏻💃🏻
If you don't take risks you'll have a wasted soul
- Drew Barrymore❤️
Risker, förändringar.. Har alltid skrämt mig till en viss del.
Människor jag älskat som plötsligt förändrats, och med det mer och mer försvunnit ur mitt liv.
Och förändringar har på något sätt därför alltid fått mig att hålla tillbaka lite, att inte våga.
Att inte våga möta en förändring.
Men så har ju några av de största förändringarna i mitt liv varit bra och bara förgyllt mitt liv.
Jag tog en stor risk när jag träffade Samuel, jag hade aldrig gjort något liknande tidigare, och skulle aldrig gjort det med någon annan.
Men det var något som sa mig att han var min framtid, min räddning.
Och det var ju så.
Och med honom så kom våra underbara barn❤️
Och ett liv jag alltid drömt om.
Men jag har ju även alltid drömt om att göra något för mig.
Något att lyckas med, bli något.
Att känna att jag kan och jag vågar.
Men det har tagit lång tid för mig att nu först äntligen våga kasta mig ut.
Jag har aldrig haft den tron på mig själv.
Jag har blivit för nedtryckt i mitt liv tidigare att den slags tron på sig själv, som krävs för att klara sådana utmaningar och förändringar, den har inte funnits.
Jag har fortfarande inte den bästa tron på mig själv, men jag har kommit till det stadiet att jag ska ge mig f*n på att våga det här nu.
Jag tänker inte låta någon eller något hålla mig nedtryckt eller tyst längre.
Jag tänker våga ta en risk nu, och det kommer att förgylla både mig själv och mitt liv något enormt.
Och det kommer stärka mig själv som person, att äntligen få ha den där känslan att, jag Betyder något.
Jag kan bli något, och jag kan klara det, som någon där ute aldrig trodde att jag skulle.
Och jag är stolt över mig själv.
Så förbannat stolt.
Måndag kväll
👋🏼 Då var helgen över ännu en gång och idag är det en vecka till jag börjar plugga.
Det känns så overkligt, jag kommer nog inte förstå det själv förens jag sitter där.
Helgen har i alla fall varit jätte mysig.
Lördagen spenderade jag med min Syster, bara hon och jag. Det vet jag inte när det hände sist.
Shoppade lite och fikade och satt sen på en jätte mysig trevlig uteservering/resturang och pratade jätte länge.
Underbart att ha lite tid bara vi sådär.
Vi måste göra det oftare!
Söndagen spenderades vid lekparken vid skolan, där Dylan ska börja snart.
Jätte mysig och rolig park, så där busade vi ett tag, och sen åkte och åt lite gott på McDonalds.
Sedan fick vi gott kvällskaffe hos grannarna Ywette och Robin, jätte trevligt & barnen lekte och busade på ordentligt, vi kom inte hem förens efter åtta så barnen fick vara uppe längre än vanligt.
Men somnade som stockar🙂
Måndag kväll nu och jag sitter och dricker kaffe i lugnet och ska beställa några grejer från hm, så som barnen växer så skulle man behöva vara gjord av pengar.
Men lite nytt nu i alla fall till de 🙂
Hittade en så fin och häftig jacka till Dylan, perfekt nu till skolstarten, min stora, fina kille😭😍
Skriver snart igen, ha det bra👋🏼
Jag kan, jag vill, jag ska.
👋🏼 Hjälp.. Nu börjar jag bli nervös på riktigt, inte ens två veckor till jag börjar plugga nu.
Det känns helt overkligt och jag kan inte förstå att jag verkligen gör det här nu.
Jag är skit nervös, men jag är också så fruktansvärt motiverad och taggad.
Och jag kommer vara så otroligt stolt över mig själv som äntligen gör det här.
Viljan har ju alltid funnits där men jag har låtit alla typer av hinder stoppa mig.
Men inte längre, inte nu.
Nu jäklar👊🏻
Be somebody Nobody thought you could be
Idag var jag vid Vårdcentralen, för att träffa en ny läkare angående min ångest.
Jag vet inte hur många läkare osv som jag träffat genom åren, som alla suttit framför mig och sett frågande på mig, och inte förstått eller ens försökt förstå mig.
Idag, nervös och ångestfylld satt jag där och väntade, på ännu ett sånt besök.
Ännu en gång, när man får sitta och känna sig dum och svag som ber om hjälp.
Jag skakade och när dörren rycktes upp så rycktes även jag till.
Tittar upp och hälsar på personen framför mig, läkaren.
Så fort vi hälsade och fick ögonkontakt så kände jag mig lättad.
Jag kände direkt att det var en sådan enorm skillnad mot alla andra gånger.
Den här personen sade allt som jag själv känner och tänker, innan jag ens hann säga det.
Han förstod och engagerade sig verkligen.
Jag kände för första gången i mitt liv att,
Den här personen vill hjälpa mig och förstår precis vad jag behöver.
Inte någon som sitter och nästan dumförklarar mig, eller undrar vad jag gör där.
Jag kan inte ens beskriva hur lättad jag känner mig.
Efter så många år av ångest och sådant som hindrat mig från så mycket, så många stunder av gråt i panik för att jag vill så mycket, har så många mål och drömmar, men vetat att med den här ångesten, med det här går det inte, jag klarar det inte.
Och där, idag så sitter den här människan framför mig och säger att jag kommer komma dit, för han ska göra vad han kan för att det ska bli så.
Jag ska kunna nå mina mål och mina drömmar.
Jag ska kunna leva mitt liv till fullo.
Tacksam, så fruktansvärt tacksam.
Den stora, mystiska frågan alla föräldrar ställer sig
👋🏼 Det har gått några dagar sen jag sist skrev, men det har inte gått år i alla fall☺️
Det har varit lite hektiskt och sen har jag varit så trött på kvällarna så då är sängen det enda som lockar.
Äntligen har vi i alla fall Sommar värmen här! 👏🏻 Så skönt!
Kunna gå ut med barnen och inte behöva ta på de jackor och mössor och allt vad det är annars.
Och att de kan plaska i poolen medan Mamma sitter och dricker kaffe och tittar På.
Eller ja just det, jag har inga lugna barn.. Den ena springer åt ett håll och den andra åt ett annat håll och där springer man efter och önskar att man kunde dela på sig😂
Nej men Skämt å sido, så är Dylan väldigt stor och duktig nu och vet precis vad han får och inte får.
Jamie däremot är ju den vildaste ungen jag varit med om, alltså det finns inget stop på honom.
ibland står man bara och tittar på honom och undrar, vart fasen han får energin.
Har han snott Mammas kaffe? Är det därför det tar slut så fort varje gång tro?
Eller är det bara jag som häller i mig det för att hinna få i mig allt innan koppen åker i golvet av Tarzan här.
Men allvarligt talat, var får de små sin energi ifrån?
Och så har ju Jamie slutat sova middag, hans egna ide'
Vilket funkar bra men framåt kvällen blir han såååå jäkla trött, och tjurig så man vet inte om man ska skratta eller gråta😅
I alla fall idag, så var han så otroligt, fruktansvärt trött på kvällen och jag stressade i ordning allt inför läggdags, och medan jag är i köket hör jag hur trött och gnällig han låter, ett par sekunder senare tystnar han, jag kommer in till honom och där sitter han upp och har somnat.
Han vaknar dock så fort jag säger hans namn, och så tittar på mig med stora ögon och är PIGG!
Alltså va? TVÅ sekunder hann han kanske slumra till och sen är han pigg?
Vart fåååår de energin ifrån???😂
En annan skulle ju behöva få sova non stop i en vecka och få kaffe via dropp för att bli sådär pigg. 😂
Han somnade sen till slut i alla fall, min vilde❤️
Och nu sitter man här, och har en lugn stund för sig själv.
Och då vet man inte vad man ska göra.. Livet som förälder😅
Jag har börjat skriva upp lite inför bröllopsplanerna så det kanske blir lite sånt nu en stund i alla fall.
Ett år kvar bara ju, och man vet ju hur fort ett år går.
Snart anlitar jag en bröllopsfixare som fixar allt åt mig.
Fast då skulle vi inte ha råd med bröllopet, lite onödigt att ha ett helt bröllop planerat men inget bröllop att gå till. 😂
Jag börjar bli övertrött nu tror jag, så Godnatt på er. 😙 👋🏼
Låt inte livet vinna över dig, vinn livet.
Det slår mig ibland, någon stund då och då när man stannar upp, och bara tänker efter.
När man står framför spegeln, eller står och gungar sitt skrattande barn, eller tittar på sin man som ler tillbaka.
När man hör sitt barn säga, jag älskar dig.
När man har satt sig med en kopp kaffe efter att ha lagt sina fina barn.
Att, jag sitter ju här.
Jag gör faktiskt det, kan det verkligen vara sant?
Har jag kommit såhär långt?
Tänk om jag visste det, alla de gånger då jag nådde botten och mer därtill.
Innerst inne måste jag ha vetat det eftersom jag aldrig gav upp.
Jag slutade i alla fall aldrig hoppas.
Och kämpa, fan vad jag har kämpat.
Det blir överväldigande med känslor när jag tänker på det.
Och det blir både bra och dåliga känslor.
Ibland blir det så tungt att jag inte kan andas, och det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Och jag känner ilska, sorg, besvikelse, tomhet.
Jag är så fruktansvärt arg för allt ont livet har fått mig att stå ut.
Men jag är så fruktansvärt stolt över mig själv som var den som vann.
Jag lät aldrig någonting dra mig så långt över kanten att jag föll och aldrig igen kom upp.
Jag var där många gånger, och vinglade, men jag har alltid tagit mig upp.
Och en del frågar ibland, hur gjorde du?
Men det går inte att svara på, jag vet inte ens själv,
jag är chockad över det själv.
Men grejen är denna, att vill man så kan man.
Finns det en vilja inom en, ett hopp, en glöd.
Så finns det bara ett sätt, och det är att kämpa.
Låt inte livet vinna över dig, vinn Livet.
Hur meningslöst det än kan kännas, hur mycket man än känner att livet har svikit en.
Att människor har svikit en.
Så är det du som sviker dig själv genom att ge upp.
Jag vet hur ensam jag har känt mig på fruktansvärda sätt.
Jag vet hur ont det kan göra, så ont att man i ren frustration och panik bara vill ta det där steget över kanten.
Ge upp, för det är enklast.
Men livet är inte enkelt, och det är upp till en själv att kämpa för det liv man vill ha.
För det är det man är värd.
Att få leva.
Allt som jag har gått igenom i mitt liv, har också på många sätt format mig.
Och även det på både bra och dåliga sätt.
Jag är rädd av mig, på grund av det onda människor gjorde mot mig.
Speciellt sen jag fick barn, för att jag är livrädd för att förlora de.
Och jag är livrädd för att de ska mista mig.
Och att jag inte ska få följa de genom livet, få uppleva alla deras stunder, stora som små.
Och jag vill inte vara rädd.
Så jag ska få hjälp mot det här, för det är okej att be om hjälp ibland.
Man ska inte behöva gå omkring och vara rädd, eller ha en ångest som hindrar en från mycket.
Jag har kämpat mig igenom allt som hänt mig och tagit mig hit.
Och äntligen fått det liv jag alltid drömde om och längtade till.
Det liv jag kämpade för.
Och det vill jag kunna leva fullt ut.
Jag har inte kommit såhär långt för att NU gå och vara rädd.
Man ska aldrig behöva skämmas eller dra sig från att be om hjälp.
Det finns alltid någon som är villig att sträcka ut sin hand.
Det finns alltid ett sätt, bara du vill.
Snälla, ge aldrig upp.
För det är så värt att kämpa och hoppas, trots att man många gånger där emellan blir besviken och tappar hoppet för en stund.
Men det finns alltid en väg, och efter regn kommer solsken.
Hur cheesy det än låter så är det så.
Jag har gått, sprungit och krypit genom mycket regn och åska.
Och till slut kom det en sol, som bländade mig fullständigt.
Och jag är så glad att jag tog mig dit.
Och på tal om att allt som hänt format en som människa, så har det på något sätt även gjort, så att jag aldrig tar någon eller något för givet, jag skrattar som nog ingen annan, och de som jag litar på, de som jag tycker om eller älskar.
De ger jag jag allt, för jag har så obeskrivligt med kärlek inom mig.
För efter allt, så vill jag aldrig att någon ska behöva känna så som jag själv gjort.
Känna sig ensam, oduglig, meningslös.
Vi förtjänar att känna oss omtyckta, älskade och att det alltid finns någon där för oss.
Tack ni som finns i mitt liv, och som gör det så värt att jag kämpade mig hit, till er.
Jag älskar er.
Och jag älskar livet.❤️
Kram kram kram❤️
Låt inte livet vinna över dig, vinn livet.
Det slår mig ibland, någon stund då och då när man stannar upp, och bara tänker efter.
När man står framför spegeln, eller står och gungar sitt skrattande barn, eller tittar på sin man som ler tillbaka.
När man hör sitt barn säga, jag älskar dig.
När man har satt sig med en kopp kaffe efter att ha lagt sina fina barn.
Att, jag sitter ju här.
Jag gör faktiskt det, kan det verkligen vara sant?
Har jag kommit såhär långt?
Tänk om jag visste det, alla de gånger då jag nådde botten och mer därtill.
Innerst inne måste jag ha vetat det eftersom jag aldrig gav upp.
Jag slutade i alla fall aldrig hoppas.
Och kämpa, fan vad jag har kämpat.
Det blir överväldigande med känslor när jag tänker på det.
Och det blir både bra och dåliga känslor.
Ibland blir det så tungt att jag inte kan andas, och det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Och jag känner ilska, sorg, besvikelse, tomhet.
Jag är så fruktansvärt arg för allt ont livet har fått mig att stå ut.
Men jag är så fruktansvärt stolt över mig själv som var den som vann.
Jag lät aldrig någonting dra mig så långt över kanten att jag föll och aldrig igen kom upp.
Jag var där många gånger, och vinglade, men jag har alltid tagit mig upp.
Och en del frågar ibland, hur gjorde du?
Men det går inte att svara på, jag vet inte ens själv,
jag är chockad över det själv.
Men grejen är denna, att vill man så kan man.
Finns det en vilja inom en, ett hopp, en glöd.
Så finns det bara ett sätt, och det är att kämpa.
Låt inte livet vinna över dig, vinn Livet.
Hur meningslöst det än kan kännas, hur mycket man än känner att livet har svikit en.
Att människor har svikit en.
Så är det du som sviker dig själv genom att ge upp.
Jag vet hur ensam jag har känt mig på fruktansvärda sätt.
Jag vet hur ont det kan göra, så ont att man i ren frustration och panik bara vill ta det där steget över kanten.
Ge upp, för det är enklast.
Men livet är inte enkelt, och det är upp till en själv att kämpa för det liv man vill ha.
För det är det man är värd.
Att få leva.
Allt som jag har gått igenom i mitt liv, har också på många sätt format mig.
Och även det på både bra och dåliga sätt.
Jag är rädd av mig, på grund av det onda människor gjorde mot mig.
Speciellt sen jag fick barn, för att jag är livrädd för att förlora de.
Och jag är livrädd för att de ska mista mig.
Och att jag inte ska få följa de genom livet, få uppleva alla deras stunder, stora som små.
Och jag vill inte vara rädd.
Så jag ska få hjälp mot det här, för det är okej att be om hjälp ibland.
Man ska inte behöva gå omkring och vara rädd, eller ha en ångest som hindrar en från mycket.
Jag har kämpat mig igenom allt som hänt mig och tagit mig hit.
Och äntligen fått det liv jag alltid drömde om och längtade till.
Det liv jag kämpade för.
Och det vill jag kunna leva fullt ut.
Jag har inte kommit såhär långt för att NU gå och vara rädd.
Man ska aldrig behöva skämmas eller dra sig från att be om hjälp.
Det finns alltid någon som är villig att sträcka ut sin hand.
Det finns alltid ett sätt, bara du vill.
Snälla, ge aldrig upp.
För det är så värt att kämpa och hoppas, trots att man många gånger där emellan blir besviken och tappar hoppet för en stund.
Men det finns alltid en väg, och efter regn kommer solsken.
Hur cheesy det än låter så är det så.
Jag har gått, sprungit och krypit genom mycket regn och åska.
Och till slut kom det en sol, som bländade mig fullständigt.
Och jag är så glad att jag tog mig dit.
Och på tal om att allt som hänt format en som människa, så har det på något sätt även gjort, så att jag aldrig tar någon eller något för givet, jag skrattar som nog ingen annan, och de som jag litar på, de som jag tycker om eller älskar.
De ger jag jag allt, för jag har så obeskrivligt med kärlek inom mig.
För efter allt, så vill jag aldrig att någon ska behöva känna så som jag själv gjort.
Känna sig ensam, oduglig, meningslös.
Vi förtjänar att känna oss omtyckta, älskade och att det alltid finns någon där för oss.
Tack ni som finns i mitt liv, och som gör det så värt att jag kämpade mig hit, till er.
Jag älskar er.
Och jag älskar livet.❤️
Kram kram kram❤️
Sneakpeak Bröllop💍👰🏻
Hur underbar är inte den här klänningen? Wow...:')
Det är en av många jag hittills tittat på, en hel jungel där ute med brudklänningar ju😮
Men det är ju en del av charmen att titta på klänningar, tills man efter den miljonte äntligen hittar den rätta.
Åh vad jag längtar❤️💍👰🏻
Godnatt
Jag och barnen har haft en bra dag, fikat och lekt hos Ywette och barnen & även träffat Madde och hennes barn.
Druckit kaffe och pratat, jätte trevligt. Och jätte kul att träffa och lära känna ännu fler här i vårt lilla samhälle 🙂 Aldrig träffat så många fina människor någonstans där man tidigare bott, helt enkelt bäst att bo ute på landet såhär..😊 Stadsbon i mig njuter!❤️
Resten av kvällen har jag bara busat och myst med mina busfrön och nu sitter jag och försöker ta vara på lugnet men just ikväll känns det svårt, alldeles för mycket tankar och känslor som dykt upp. Suttit här och grinat som en barnunge. Så jag får nog bara försöka sova så jag snart kan få gå upp till mina älskade ungar!❤️
Godnatt💤🌙
It's My time to shine!
Jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera bloggen, jag vet inte varför det blivit så.
Fast jo egentligen så blir det väl lätt så med småbarn, jag beundrar faktiskt de som hinner med och kommer ihåg att blogga emellanåt med flertalet barn.
Men jag tänkte i alla fall göra ett tappert försök denna gång, att faktiskt uppdatera varje dag.
Oavsett om det blir en snabb, liten uppdatering vissa dagar och ibland världens längsta inlägg, så tänker jag göra det nu i alla fall och hoppas såklart att det kanske finns någon där ute som finner mig och mitt liv en gnutta intressant, i alla fall tillräckligt för att gå in och läsa lite då och då😉
Nu börjar det i alla fall hända lite här, Dylan börjar förskoleklass, alltså skolan i Augusti, min lilla, lilla bebis som blivit så stor. hur förväntansfull han än är så är nog jag snäppet mer😂
Och Jamie, den lille plutten är 1,5 nu, blir 2 år i December, herregud vad händer...
Tiden går fort när man har roligt, eller snarare sagt, så fort man får barn så går inte åren förbi, de springer förbi!
Jamie går i alla fall hos Dagmamma, en underbar person som är helt fantastisk med barn så både han och vi trivs otroligt bra med det.🙂
Och jag då, då börjar även jag i skolan i Augusti.
Jag har äntligen tagit det stora steget, att börja plugga upp gymnasiet, och få all behörighet där samt så kommer jag att gå en uska utbildning, sammanlagt kommer jag att studera i 3 år och efter det så har jag all gymnasiebehörighet och jag är utbildad Undersköterska.
Jag är skitnervös rent ut sagt, för mig är det ett så fruktansvärt stort steg och jag vet att det garanterat finns de som inte tror att jag kommer klara detta, sådana människor som aldrig trott på mig när det kommer till det här.
Men det kommer att kännas så fruktansvärt gött att bevisa de fel, att jag kan visst.
Jag kommer att klara det här, jag ska klara det här.
Och jag är så glad och tacksam för alla människor som faktiskt tror på mig och stöttar och pushar mig, det gör så otroligt mycket, och jag blir bara mer motiverad för varje dag som går nu.
Ja sen har vi ju det stora B också, vi ska ju alltså gifta oss!😮
På vår 6årsdag i fjol så gick min Samuel ner på knä och ställde frågan och självklart sa jag Ja. 💍❤️
Så planen är att det blir bröllop nästa Sommar, om allt går som det ska.
Vi har börjat planera och en av mina maid of honors har börjat hjälpa till en hel del med planeringen😍
Det känns helt underbart, att efter 7 år få stå där och ge varandra löften inför nära och kära, att efter allt vi gått igenom, ha kommit så långt, helt otroligt.❤️
Det blev en del att skriva nu eftersom jag inte uppdaterat på länge😂
Men nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe medan barnen sover❤️
Så skriver jag imorrn igen, lovar!👋🏼
Att mista ett barn...
Jag känner att det är dags att prata om det som så ofta skjuts undan, det som många gärna inte pratar om.
Eller i det här fallet skriva, jag behöver det.
Jag behöver få prata om det, få skriva av mig.
Hur ont det än gör.
Det är snart 3 år sedan som Logan föddes, 3 år sedan han kom till Världen. Så liten och oskyldig & full av liv där inne i magen.
3 år sedan som jag fick valet mellan att få ha honom i min famn direkt när han kom ut och se och känna honom ta sina sista andetag, eller att välja att de gör allt de kan för att rädda honom.
Jag valde det självklara, för mig.
Att de skulle göra allt i sin makt för att hålla honom vid liv, och i hela tjugo minuter, tjugo långa minuter var han vid liv, så liten men en så stor vilja att leva.
Att få leva och växa upp tillsammans med oss.
Varför han inte fick det kommer jag aldrig att förstå & det finns ingen mening med det.
Att ett barn ska dö, att ett barn ska mista livet bara sådär.
Det finns ingen mening med det någonstans, det är orättvist, ofattbart & vidrigt.
Att det ens kan få ske.
3 år sedan snart och nej tiden läker inga sår..
Det gör exakt lika ont nu som då.
Vi har fortsatt leva, Logan har fått en till Bror och vi är lyckliga.
Vi lever vidare för att vi måste & vi lever för honom, för Logan.
Han miste sitt liv, han fick inte leva & växa upp och uppleva allt som han skulle ha gjort.
Så vi är skyldiga honom att leva livet vi har, att ta vara på det och inte ta någonting för givet.
Och vi lever för hans bröder, vårt allt här på Jorden.
Som fått oss att känna ren & genuin lycka, glädje och kärlek.
Men vi är smärtsamt medvetna om att det alltid kommer att finnas en tomhet här ibland oss.
En som saknas.
De skulle varit tre bröder.
Och ibland uppenbarar sig den tomheten så att det fullkomligt smärtar i bröstet, varje ben i kroppen smärtar.
Det värker på ett sätt som jag inte önskar någon.
Det känns som att någon gräver i ens själ samtidigt som någon sliter hjärtat itu..
Vad som också är hemskt är att innan det här hände oss så levde man nästan som i en bubbla, man visste att dessa hemska, ofattbara saker hände.
Men man kunde aldrig tänka sig in i det & definitivt inte tänka att det någonsin skulle hända en själv.
Det kunde det bara inte, det fanns inte.. Att en själv skulle vara med om något sådant.
När vi var vid ett av alla ultraljud med Logan efter man upptäckt lite fostervatten så blev vi plötsligt erbjudna kurator att gå till på grund av hur illa det faktiskt kunde sluta.
Och då blev vi riktigt rädda, hemskt rädda..
Samtidigt som man på något sätt ändå tänkte att nej, det här händer inte oss. Det kan det ju inte, det kommer sluta bra, trots allt & vi kommer att gråta av lycka när vi äntligen får träffa vårt älskade barn.
Någon vecka senare låg jag där alldeles ensam, på förlossningen, nerblodad, kall & i chock och på andra sidan väggen kunde jag höra andra kvinnor föda & efter en stund skrikande bebisar.
Kort där efter kom de in med min bebis, min Logan som hade kämpat så tappert, han ville verkligen leva men hans lilla kropp orkade inte till slut.
Där låg jag med honom i min famn, den vackraste lilla ängel jag skådat.
Och min Värld var rasad, krossad & förstörd.
Jag skrek inombords & utanpå var jag apatisk.
Efter det här så lever man inte i någon bubbla längre, nu lever vi i en Värld där vi är extremt medvetna om sådant som händer & som faktiskt även kan hända en själv.
Hur mycket vi än ville tro på att sådant inte händer en själv, bara andra..
3 år snart, har passerat & det värker på precis samma vidriga sätt nu som då...
Vi har mist ett barn, det slutar aldrig göra ont, det är inget man kommer över eller går vidare ifrån, och det är inget som tiden läker.
Att mista ett barn har ingen mening, och detta kommer många inte ens kunna förstå eller tänka sig in i förens de varit med om det själva, sorgligt nog.
I'm still able to Walk, i'm still able to breathe...
För tillfället är jag inte jätte aktiv här i bloggen, mest för att tiden inte riktigt finns. Jag har fullt upp med mina två pojkar och den lilla tid man har på kvällen när de lagt sig går oftast åt till att däcka för att man är så trött!
Men det är underbart med våra pojkar, det är inte en tråkig stund med de😊
Vi har ett hus fyllt med glädje, kärlek & bus!❤️
Men jag har också mycket som ligger inom mig, sådant som jag försökt att förtränga.
Men det funkar inte så och just nu känns det som att allt ligger inom mig och puttrar och snart kommer det att koka över ordentligt..
Och jag vet att jag behöver få ur mig det, men jag är rädd för det.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det eller bearbeta det.
För jag vet, att allt som hänt mig har jag aldrig riktigt fått bearbeta.
Så nu kommer det ikapp mig och rinner över istället.
Allt kommer på en gång och ångesten är enorm.
Jag vet bara inte vem jag ska prata med eller hur, var, när..
Jag vet bara att det måste ut ur mig, istället för att förtränga måste jag bearbeta.
Jag är även en person som alltid vill se alla andra glada och lyckliga, det är så viktigt för mig.. Att jag ibland glömmer bort mig själv.
Och det är fruktansvärt ibland, att jag gör så mot mig själv.
Inte ens när vi hade mist Logan och nyss kommit hem tillät jag mig själv att bryta ihop, när jag länge kramade om min syster eller min mamma..
De var förkrossade och själv höll jag masken, för de..
För jag ville inte att de skulle må värre, vilket de skulle gjort om jag hade brytit ihop där.. Den synen som det skulle ha gett de ville jag inte ge de.
Och det är så fel.. Men det är jag.
Och först nu känner jag hur ångesten och paniken och smärtan fullständigt bränner i bröstet.
För att allt som jag hållit inne nu ligger där och puttrar..
Jag har min älskade kärlek nu som gör mig så obeskrivligt lycklig varje dag och som gett mig allt.
Jag har mina älskade barn som är mitt allt här på jorden.
Men innan de, innan Han kom och räddade mig från all misär.
Så var livet något jag inte ens kan beskriva.
Det innehöll så fruktansvärda saker att jag nu såhär efter undrar hur jag lyckades ta mig igenom allt, hur jag lyckades fortsätta utan att ge upp, hur jag behöll hoppet, hur jag överlevde.. Jag kan faktiskt inte förstå, hur jag bar mig åt.
Men jag är så glad att jag gjorde det och att jag kämpade som en idiot för att en dag trots allt finna lycka.
Och våga älska igen
Tack Min älskade Samuel, för att du kom, tog mig i din famn och räddade mig.
Jag är din för evigt❤️
Vår längtan är inte av denna Värld!
Jag som skulle bli aktiv med bloggandet igen, så gick det med det.
Åter igen gått några månader utan någon uppdatering, fy skäms..
Men tiden går så fort, dagarna rusar förbi och det glöms bort alldeles för lätt.
Jag ska verkligen försöka uppdatera regelbundet här i bloggen framöver!
Imorgon går jag in i vecka 34(33+0)
Så nu är det inte alls långt kvar, helt galet!
Det känns verkligen att jag är i slutet av graviditeten nu, dels så fixerade h*n sig för någon vecka sedan vilket kändes kan jag lova och i samband med det så sjönk magen och man känner nu ett ständigt tryck neråt.
Jag kan inte annat än att förklara att det känns som om någon har sparkat mig där nere, när jag går!
Det låter väl skönt ;)
Har även börjat få väldig halsbränna som är värst när jag ligger ner så sömnen är inte mycket att hurra för nu, och har börjat få väldigt mycket kramp, framförallt i vaderna.
Inga mysiga, sköna morgnar här inte, vaknar upp med kramp i vaden, halsbrännan som bränner i brösten och en ÖVERfull kissblåsa yaaay! haha! :-D
Men hur mycket krämpor jag än får dras med så är jag så obeskrivligt lycklig, dag ut & dag in.
För dessa krämpor finns här av en anledning, för att jag bär på ett barn, ett levande, friskt, välmående barn!!
Som om inte alls länge kommer ut till oss!
Och vi längtar något enormt mycket, både jag, pappa och storebror.
Och just vår längtan är inte av denna Värld..
Jag vet inte hur man beskriver något så stort och overkligt, som det här.
Att vi ska få ett barn som faktiskt lever och mår bra.
Vår senaste graviditet och förlossning med barn nr 2, med Logan var något helt annat.
Det var en mardröm från början till slut.
Den förlossningen startade alldeles för tidigt och min älskade Samuel kunde inte vara där, vilket jag vet att han än idag kan må dåligt över.
Han fick stanna hemma med Storebror Dylan och visste absolut ingenting hur det skulle sluta.
Han fick sitta där hemma helt ovetande om vad som hände med mig inne på förlossningen.
Och för mig så fick jag veta att jag var öppen 5 cm när jag kom in och därefter fick jag ligga där i 5 timmar totalt maktlös och chockad och panikslagen.
Över att vårt älskade lilla barn var på väg ut, och jag kunde inte skydda honom längre.
Jag kunde inte hålla honom kvar där inne där det var meningen att han skulle ligga tryggt kvar.
Jag kunde inte rädda mitt barn, jag kunde bara ligga där och höra hur hans hjärtslag slog så starkt och hårt & konstant känna honom sparka och röra sig.
Och samtidigt veta om att när han kommer ut så kommer de där hjärtslagen sluta att slå..
Så fort han kom ut så sprang de iväg med honom och i hela 20 minuter försökte de rädda honom, men förgäves.
Och sedan fick jag en liten ängel i min famn, vår vackra, älskade Logan.
Så hur ska jag kunna förklara hur det känns nu, den här gången.
Hur längtan efter Dylans och Logans syskon känns.
Längtan efter sitt barn är givetvis lika stor hos alla.
Men den här längtan, vår längtan är så mycket mer.
Att få vara gravid utan några allvarliga komplikationer, bara ha dessa vanliga ofarliga graviditets symptom.
Och att sedan börja få värkar och känns LYCKA över att förlossningen sätter igång.
För att sedan åka in och föda & ligga med den där smärtan som värkar och allt ger, men veta att det är ett friskt, välmående barn som är på väg ut & som kommer att komma ut skrikande och läggas på ens bröst alldeles levande!
Längtan efter det, den stunden, att få uppleva det, äntligen.
Den längtan är inte av denna Värld.
Ultraljud
Det som vi var så oroliga och rädda inför har vi nu tagit oss förbi.
Vårt andra ultraljud och jag tror inte att någon förstår helt hur stort det var för oss.
Jag var så rädd och nästan förberedd på att historien skulle upprepa sig.
Att nyheterna som kom med det här ultraljudet med Logan skulle åter igen komma med det här barnet.
Jag kommer nog aldrig glömma när vi var där med Logan då i magen, när vi var så oroliga men också fulla av hopp att allt skulle se bra ut trots mina blödningar jag haft.
Men när vi sitter där och ser vårt barn på skärmen så ser barnmorskan plötsligt väldigt bekymrad ut.
Och den stund som egentligen borde ge en glädje och lycka byttes snabbt ut mot något annat.
Det kom in en till och tittade och så kom de dåliga nyheterna...
Känslorna och tankarna och allt som bara välde över ens kropp just då går omöjligt att beskriva.
Och de få veckor efter det var en mardröm, ett helvete som jag inte önskar någon att behöva gå igenom.
Så när vi nu var på det här ultraljudet nu med det här barnet, och fick komma in i rummet med så mycket tankar och känslor..
Så plötsligt ser vi vårt barn, och jag ville bara blunda hårt, jag ville inte höra..
Men så säger hon... Hon säger att det ser bra ut, att det finns gott om fostervatten som det inte gjorde med Logan & hon fortsätter att titta på allt och allt ser bra ut.
Allt med vårt barn ser fint och normalt ut.
Det var helt överväldigande, och helt obeskrivligt att få höra de orden.
Jag såg på Samuel och var så nära att gråta.
Av LYCKA den här gången!
Vår älskade, efterlängtade lilla älskling ♡
Stanna i Mammas mage nu så länge som du behöver och kom ut & skrik, levande, frisk, välmående.
Lova mig det.
Vi älskar dig redan så mycket.
Där mitt i bland kräks & bajsblöjor. ...
Det känns skönt att ha kommit tillbaka till bloggandet, att skriva är så enormt viktigt och stort för mig.
Och något jag nog innerst inne hoppas att jag kommer hålla på med i framtiden yrkesmässigt.
Något jag inte nämnt just här än är att vi väntar barn igen, jag gick idag in i vecka 17 och det är inte långt kvar till vårt andra ultraljud!
Vårt första ultraljud och även andra koller har gått bra och allt ser bra och normalt ut.
Det kommer stunder då rädslan tar över lite grann, börjar det göra lite ont i magen som egentligen är vanligt vid en graviditet, så ökar pulsen på mig och jag nästan förbereder mig själv på att få gå på toan inom fem minuter och se att jag börjat blöda..
Det är jobbigt att gå med den rädslan och oron som man har på grund av det vi bär på..
Att ha förlorat ett barn och nu vänta ett till..
För andra som inte varit med om det ser man så tydligt hur de tänker på ett helt annat sätt.
De skriver när de kommit till vecka 12, "att nu behöver jag inte oroa mig något mer för nu har vi kommit förbi det där stadiet då det kan gå fel."
Men det är så, så väldigt mycket som fortfarande kan hända.. Men att det någonsin skulle hända en själv finns inte riktigt i ens Värld.
Tills det att det faktiskt händer.
Jag skulle självklart också vilja kunna tänka sådär och gå som på moln hela graviditeten och köpa små kläder & bädda säng & vagn utan en enda tanke på att, tänk om vi inte får någon bebis att klä de här kläderna i eller någon bebis att lägga i vår så vackert prydda vagn..
Den mardrömmen och den tomheten har vi upplevt.
Och ännu känns det så fullständigt ofattbart.
För det är precis vad allt det är.
Det som inte får hända, som ändå händer.
Och något svar på varför kommer man aldrig någonsin att få.
Trots denna oro som ibland infinner sig, så är jag så väldigt lycklig.
Idag på förmiddagen hade min 3åring gjort en bajsblöja och väl inne i badrummet måste jag slänga mig över toaletten och kräkas!
Men mitt i allt vad kräks och bajsblöjor heter så stod jag där och klappade på min mage och tittade på min älskade Son och kände ett så enormt lyckorus!
Jag har den bästa, mest underbara mannen på denna Jord som är en så enormt fin och underbar Pappa.
Och vi har tillsammans fått två så vackra pojkar, trots att vi bara får ha en i vår famn.
Och nu har vi ännu ett barn som vi väntar på.
Som hittills allt går bra med och som vi hoppas kommer att komma ut till oss om några månader, vid liv, fullt frisk och välmående.
Jag är så lycklig och tacksam för allt som jag har.
Trots att något/någon alltid kommer att saknas så känner jag mig välsignad som får sitta här nu såhär lycklig & såhär rik.
För, för mig har rikedom inget med pengar att göra!
Det är att ha precis just vad jag har. ♡
Och vi alla ska vara tacksamma för vad vi har, och ta vara på det!
