Breathe
Jag låg vaken i natt, kunde inte sova.
Jag hade så mycket tankar i huvudet att jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag trodde att jag till slut skulle däcka av utmattning, på grund av allt som pågick i huvudet..
Men det gjorde jag inte, och fler och fler tankar bara matades på.
Jag kunde till slut somna, men ännu så sitter alla dess tankar kvar i huvudet.
Som jag inte vet alls vad jag ska göra med.
Jag brukar alltid skriva så fort det blir för mycket i huvudet, eller för mycket känslor.
Och oftast brukar det åtminstone bli lite lättare att andas, efter jag fått ner allt i ord såhär.
Men jag vet inte om det gör det nu, det känns som att det är alldeles för mycket.
Jag vet ju inte ens vad jag ska skriva.
Jag vet inte vad det är som just i denna stund gör mest ont.
Vad det är som allra mest tynger mig nu..
Egentligen tänker jag på allt, allt som någonsin hänt.
Och man undrar när allt ska ta slut.
Jag förväntar mig verkligen inte att man en dag enbart ska få vara lycklig.
Att man plötsligt blir av med precis allt dåligt.
Hur skulle man kunna uppskatta allt det bra, om det aldrig hände något dåligt?
Men jag kan känna att, nu får det vara nog med såhär stora händelser..
Som skakar om hela ens liv.
Tragedier, Besvikelser..
Jag skulle vilja andas ut, och känna mig lättad..
Och känna att, nu.. nu kan jag verkligen njuta av detta liv.
Utan att vara rädd, utan att känna denna enorma tyngd i hjärtat, i själen, i kroppen..
Detta enorma berg, dessa stora klippor som jag gått över, klättrat upp för..
Och tagit mig igenom.
Jag önskar att jag kunde få komma upp på toppen, se ut över allt jag har framför mig.
Och stå där och känna mig stolt och förundrad över att jag faktiskt tagit mig ända dit upp.
Och se att det jag har framför mig inte alls är så stort, som det jag lämnat bakom mig.
Jag har tagit mig igenom det värsta.
Och kan stå där och äntligen andas ut, och känna lättnad, över att fortsätta framåt.
Längta efter det som komma skall.