Den 16e December var jag gravid i vecka 34+5 med Jamie. 

Bara någon vecka tidigare hade jag varit i Ullared och inhandlat bland annat en massa saker till bebis. 

Vilket var jätte bra men såhär i efterhand undrar jag hur jag egentligen tänkte som åkte dit såpass sent i graviditeten, speciellt med tanke på vilka förvärkar jag hade börjat få. 

Men, men envis heter jag visst i förnamn så.. :-P 

Ja så jag fick ju med mig papper från min barnmorska och allt möjligt att ta med mig dit ifall bebis skulle bestämt sig för att komma. 

Tänk, en Ullared bebis hahaha! 

Men så blev inte fallet, han stannade där inne lite till. 

Nu också när jag tänker tillbaka så är jag ju ganska säker på att om jag inte hade varit i Ullared två dagar så hade förlossningen förmodligen väntat med att startas åtminstone någon vecka. 

Men så kom dagen, den 16e.

En helt vanlig dag, Dylan var till Dagis och vi passade på att mysa lite grann. 

Efter det fick jag rätt så rejäla sammandragningar men vilket jag inte tänkte så mycket på eftersom jag brukade få det och jag vet att det är normalt.

Men plötsligt kom det sådan värk så jag får börja hyperventilera.

Efter Dylan kommit hem så började S fixa i ordning allt till att åka till jobbet. 

För vi var ändå inställda på att det inte var något och att S kunde åka och jobba. 

Men dessa sammandragningar blir bara värre och jag får till slut stå lutad mot soffan och andas djupare. 

Vi bestämmer oss för att i alla fall ringa in till förlossningen och rådfråga. 

De tycker direkt att vi ska åka in så de får titta på mig så att allt ser normalt ut och att jag inte öppnat mig något. 

Vi ringer till min Svägerska och säger att vi måste åka in så de får ta Dylan. 

Medan S springer bort dit med honom tar jag fram packningen som jag förberett till bb.

Just ifall det faktiskt blir bebis, men vi var båda väldigt inställda på att bli hemskickade. 

Vi skulle ju bara göra en koll för säkerhets skull. 

Värkarna sitter i och kommer väldigt tätt, och när S kommer tillbaka skyndar vi ut mot bussen. 

Eller ja så fort det kunde gå trots de där värkarna. 

När vi satt på bussen i ca en timme så avtog värkarna lite, de kom fortfarande men var inte lika starka. 

Väl där vid sjukhuset ska vi hitta till ingången till förlossningen då de gjort om vart det är man går in. 

Svinkallt och ont i hela kroppen så var man inte jätte glad. 

Väl inne så möts vi till slut av en barnmorska. 

Hon tar in oss till ett rum och ber mig lägga mig på en säng så att hon kan ta en titt på bebisens hjärtljud och mina värkar. 

Allt ser bra ut men värkarna har avtagit en del. 

Så vi tänker att nu får vi åka hem igen. 

Hon gör också en gynundersökning och tittar upp på mig och säger 

-Du är öppen fyra cm. 

Va! Säger jag och blir bara jätte förvånad. 

Känslorna var blandade, jag kände mig både glad, nervös, förväntansfull, rädd.. 

Men där fick vi stanna och snart skulle vi få träffa vår bebis. 

S ringde till Hanna, min Syster som skulle få vara med den här förlossningen. 

Så hon åkte till sjukhuset direkt. 

Barnmorskan som vi hittills haft kände jag mig trygg med men vi skulle komma att träffa många, många fler. 

Barnmorskan kom in till och från och kollade mig, hur värkarna kom osv. 

Och jag fick smärtstillande tabletter som kunde hejda värkarna lite. 

Eftersom jag var öppen så pass mycket fick vi stanna men vid det här laget hade värkarna avtagit ganska mycket. 

Så nu var det bara en enda lång väntan.

Hanna kom och hon var minst lika förvånad hon. 

Men vid det här laget var vi alla nog mest förväntansfulla bara. 

Resten Av den här dagen hände det inte så mycket mer. 

Värkarna kom och gick hela tiden och blev aldrig sådär starka igen som de var hemma. 

Jag fick antibiotika i dropp ifall det skulle vara så att det blivit en infektion. 

Och det där droppet tog jag med mig överallt vi gick. 

På kvällen satt vi i något sällskapsrum och tittade på Scrubs till sent. 

Till slut fixade de i ordning våra sängar, så att vi alla kunde lägga oss och få lite sömn innan det skulle dra igång på riktigt. 

Nästa morgon gick vi upp och jag hade fått sova lite men inte mycket, eftersom värkarna hade kommit och gått konstant. 

Även om de för stunden inte gjorde jätte ont så väckte de mig ändå varje gång de kom. 

Nu hade det bytts barnmorskor några gånger och skulle hinna göra ett par gånger till innan bebis valde att titta ut. 

Som tur var så kände jag mig trygg och nöjd med de barnmorskor som kom. 

Timmarna gick. 

Man kollade mig igen för att se hur mycket mer jag öppnat mig och nu var det en läkare som gjorde kollen och jag var nu öppen 7 cm. 

Vilket kändes jätte skönt för då hände det ju verkligen något i alla fall även om det gick sakta framåt. 

Det kom lite senare in en till och gjorde en undersökning och vi hade börjat prata om att ta hål på hinnan så vattnet kunde gå och att det kunde dra igång. 

Så det bestämdes till slut att de skulle göra så. 

Men så kommer en av barnmorskorna in och måste känna igen, hur många cm jag var öppen. Och plötsligt börjar hon prata om att hon inte alls tycker sig känna att jag är öppen så mycket. 

Läkaren tidigare hade sagt sju cm och den här barnmorskan tyckte sig bara känna tre! 

Ööh va!? Sa vi..

Hur kan det vara möjligt? Jag var ju öppen fyra när vi kom in..

Plötsligt blev allt bara jätte förvirrande och jag kände mig redan helt utmattad. 

På grund av detta fick vi vänta med att ta hål på hinnan och istället vänta på att de skulle få tag på överläkaren. 

Ännu mer väntan.. 

Till slut kommer överläkaren in och känner hon med. 

Efter en bra stund säger hon att hon känner ungefär sex cm. 

Och hon säger att vi får ta hål på hinnan nu så att det drar igång för det tröttar ut livmodern rejält att gå med värkar såhär till och från som jag hade gjort nu i ett dygn. 

Och är självklart inte bra för mig eller bebis heller. 

Vi blev jätte lättade och kände att nu händer det äntligen något! 

Efter ett tag kommer ett par nya barnmorskor in och säger att det är dags att ta hål men först måste de undersöka. 

Ännu en som undersöker, vi bara tittar på varann och tänker att det känns fullkomligt onödigt att ännu en ska undersöka.

Nu hade ju faktiskt överläkaren undersökt och sagt sitt! 

När den här barnmorskan undersöker och sen säger

- Jag är osäker på hur många cm jag känner, vi får nog ta in överläkaren igen, 

Så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, alltså va?! 

Så de gick ut igen efter överläkaren och vi satt bara där och fattade ingenting. 

Krångla javisst! 

Vid det här laget var jag så fruktansvärt trött och ville bara att det skulle dra igång.

Och äntligen fick jag som jag ville. 

Efter alla som prompt skulle hålla på och undersöka och pilla där nere så hade nu det dragit igång det hela. 

Jag började plötsligt få så ont så jag sa till Samuel och Hanna att nu får de ta in barnmorskorna så de kan ge mig lustgas. 

De kom in och bara skrattade åt att de "råkat" dra igång det.

De ger mig förlossningskläder och säger åt mig att kissa. 

Och nu kommer värkarna jätte tätt och gör svinigt ont. 

Jag lägger mig sen på sängen och de tar fram lustgasen åt mig. 

Nu tar de även äntligen hål på hinnan som gör så vattnet går. 

Och värkarna som bara blir ondare när jag känner hur vattnet går gör så fruktansvärt jävla ont. 

Det är omöjligt att beskriva förlossnings smärta men det går då inte att beskriva det utan att svära så det kommer jag att göra! 

Nu har äntligen förlossningen dragit igång på riktigt och vid det här laget är jag redan hög på lustgas. 

Men mer smärtlindring än så skulle jag inte hinna använda. 

Nu var allt fruktansvärt intensivt och det är otroligt att jag ändå minns så pass mycket som jag gör. 

För jag var fullkomligt borta, så fort en värk var över så kom nästa. 

Så jag hann aldrig andas ut eller vila. 

Nu var det bara att köra på. 

Till slut så kan jag inte annat än att bara ligga där och skrika rakt ut. 

Smärtan var det värsta jag varit med om, fysiskt. 

Det gjorde så vidrigt ont. 

Jag önskar att det gick att beskriva bättre men det går verkligen inte. 

Man kan sitta och försöka jämföra med det ena och det andra men nej det går faktiskt inte. Det finns inget liknande. 

Jag har hört någon beskriva det som att varje litet ben i kroppen, varje litet organ går sönder. 

Och jo det är nog i alla fall den bästa beskrivningen jag hört. 

Precis allt i ens kropp går bara sönder, allt på samma gång och så håller det på i timmar, ja så känns det. 

Jag låg i alla fall och skrek för till slut så var det det enda jag kunde göra. 

Jag ville ut ur min kropp, jag ville därifrån, jag ville dö. 

Vad som helst för att slippa den här smärtan. 

Jag minns att jag drog tag rejält i Samuel och försökte få honom att ta mig därifrån. 

Det var fruktansvärt.

Till slut så säger de åt mig att börja krysta, och där börjar det riktiga helvetet. 

Som att det inte var nog. 

Allt jag ville och kände att jag kunde var ju att skrika, skrika ut smärtan. 

Men istället ska jag lägga all min koncentration på att krysta. 

Det är jag inte kapabel till kände jag bara då. 

Men på något sätt så klarar man ju av det. 

Och jag skrek samtidigt som jag krystade och gav allt,verkligen allt. 

Jag vet att jag vid ett tillfälle hör de säga att huvudet är ute och jag tittar ner och ser ett huvud med mörkt hår. 

Jag hör även Hanna gråta och säga att han snart är ute nu. 

Så känslofyllt, som på film! 

Till slut tar jag i en sista gång och plötsligt känner jag en varm liten kropp liggandes på min mage. 

Han börjar skrika och lättnaden jag kände där går inte att beskriva. 

Han var äntligen ute och levde och mådde bra. 

Vår älskade Son, som vi längtat! 

Jamie Jackson Robin😍😘