pslifeasweknowit -

Livet går vidare

Nu, tar jag tag i det och går in här igen.

Det senaste jag skrev i bloggen var min Graviditets/förlossningsberättelse.

Och sen dess, har jag bara inte funnit varken ork eller lust att gå in här igen.

Och det skäms jag för lite, men ändå är det väl fullt förståeligt.

Den här tiden hittills efter att vi förlorade vår älskade Logan, har varit minst sagt tung, och fruktansvärt jobbig.

Och framför allt tom..

Tomheten, från att inte vara gravid längre, och ibland påminnas om det när man klappar sig på magen, men där är ingen gravid mage längre.

Det finns ingen Logan där inne längre, som svarar mig när jag klappar på magen, genom att ge mig en spark..

..Och att nu komma in i Maj månad, och inse att nu skulle jag varit högggravid och när som helst ha fått min lilla bebis.

Men istället planerar vi att åka till vår älskade Sons grav på mitt bf datum.

Det hela är bara så overkligt och ofattbart.

Att vara med om något sådant här, är som ett tungt och hårt slag i magen, gång på gång..

Och just nu ska vi ta oss igenom den här månaden, som förmodligen kommer bli den svåraste hittills.

Jag kan vara Glad och lycklig, över det jag ändå har.

Men stunderna kommer, då jag fullständigt bryts ned.

Och paniken och ångesten kommer över mig, som ett tungt täcke.

Som för stunden är totalt omöjligt att få bort.

Jag skulle vilja börja skriva glada och roliga inlägg här igen.

Men just nu kanske jag inte ens ska försöka..

Jag vet att jag är, kanske nästan omänskligt stark som tar mig igenom det här.

Och jag är stolt över mig själv, det är jag.

Men när de här stunderna kommer, så är jag inte stark någonstans.

Men jag har även lärt mig, att det behöver man inte alltid vara..

2013-05-02 @ 14:37:42 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Amanda

Jag kan aldrig någonsin sätta mig in i den sits ni befinner er i, den otroliga tomhet ni måste känna. Och ändå vara så pass stark som du faktiskt är, genom att finnas, orka och vara en helt fantastisk mamma till vackra, älskade Dylan. Det är för mig, det starkaste som finns. Att du ändå finner en vardag, och försöker kämpa dig vidare.

Himla vackert inlägg, du är helt fantastisk!
<3

Svar: Tack fina du <3 Det gör mycket att få höra såna ord, och veta att man faktiskt har vänner, som finns där för en. Bara synd att vi bor så långt ifrån varann, skulle vilja ha en så fin vän som dig närmre :)

None None

2013-05-04 @ 14:58:32
URL: http://mammatillenya.vimedbarn.se/

Postat av: Ann

Hej jag beklagar av hela mitt hjärta de ni har varit med om! Jag säger definitivt inte att jag vet exakt hur du känner då vi alla är olika men förra året i maj blev jag tvungen att avbryta min graviditet! Min älskade efterlängtade Noah hade så pass allvarliga hjärtfel att han aldrig skulle ha överlevt! Jag fick veta detta på ul i veck 19+ (v20)
Jag fick föda honom naturligt i vecka 22 och jag upplevde de som du beskriver inga känslor just då men ett tag efter då jag fick landa och insåg att de barn jag bar min älskade Noah hade somnat in och aldrig skulle få vila i min famn där han skulle va trygg så brast hela världen. Istället för att planera hans rum skulle jag styra med begravning! Även om de inte hjälper så får du gärna skriva till mig om du vill lätta ditt hjärta...bara ha någon som kan lyssna på alla tankar!!

Svar: Hej! Jag uppskattar verkligen att du skriver! Måste varit fruktansvärt det du var med om också, att behöva avbryta en graviditet, såpass långt in.. :( Man tror aldrig att sånt här händer, och framför allt inte en själv. jag har varit med om hemskt mycket i mitt liv, men att vara med om det här, att förlora mitt barn, är det värsta jag någonsin varit med om! Finns inget värre att vara med om.. Du får absolut, gärna skriva tillbaks till mig.
Och om du vill kan du alltid söka efter mig på facebook!
Kram

None None

2013-05-05 @ 17:58:45
URL: http://saknadenattblimamma.bligg.se

Trackback