Tiden..
Folk säger att man kommer att vänja sig, och att tiden läker alla sår..
Men.. Jag vet inte ens vad jag ska säga om det.
Om jag ska skratta eller gråta.
Mina första 19 år av mitt liv, har till och från gett mig så otroligt mycket sår.
Och jag kan fortfarande bli riktigt ledsen och upprörd när jag tänker på det.
Den uppväxt jag hade, med allt vad det innehöll.
Kan känna stor besvikelse på vissa personer, och tänka att så ska ingen behöva växa upp.
Allt som hänt mig, kommer nog aldrig någonsin läka helt, och även om såren kommer att kännas annorlunda med åren. Så kommer ärren alltid att sitta kvar.. Både utanpå och inom mig.
Och detta var innan jag träffade min älskade Samuel.
Och så nu har vi behövt lida igenom det värsta en människa någonsin kan råka ut för..
Vi fick ett barn, Dylans älskade Lillebror som han längtade efter, och undrar vart han är nu..
Och vårt barn förlorade sitt liv.
Han fick aldrig chansen att få ligga i min famn, med öppna ögon.
Och växa upp med all trygghet och kärlek vi har.
Han som låg så tryggt i min mage i månader, sparkade så dant så fort jag klappade på magen..
Och att tänka på, hur han sparkade på under hela förlossningen, och hur hans hjärta slog så hårt..
Får mig att känna.. det går inte att beskriva...
Men detta ska jag ju tydligen vänja mig med.
Och tiden kommer ju läka dessa sår, inte sant?
Nej, ingen jävla tid kommer att läka våra sår.
Istället så kommer vi att med tiden, bara gång på gång att påminnas.
Att det är en person som fattas.. Vårt barn, som aldrig kommer att få vara här.
Tillsammans med oss, vår familj..
Vår familj kommer aldrig att vara komplett..
Inte helt och hållet.
Så sluta med detta jäkla tjat, om att tiden läker alla sår.
För det gör det tame fan inte.
Innan jag går, så måste jag säga att jag får dåligt samvete.
För att det mesta jag skriver här på bloggen nu, är om just Logan.
Och om hur man känner, och tänker kring allt det som hänt.
Men hur dåligt jag än mår emellan åt, och hur ont det än gör.
Så har vi en Son till.
Vår älskade Dylan, som gör varje dag!
Vad skulle vi gjort utan honom?
Världens underbaraste, busigaste, bästa kille som finns!
Jag kan aldrig någonsin beskriva min tacksamhet och kärlek för den Pojken!
Jag älskar honom, något enormt mycket.
Och utan honom, och hans fantastiska pappa så klart..
Utan de, så skulle jag ha gått under!
Jag älskar er.
Kommentarer
Postat av: Amanda
Älskade <3
Svar:
None None
Postat av: Angelica
Så sant, och så fint skrivit.
Varma kramar till dig från en annan änglamamma.
Svar:
None None
Trackback
