Idag har varit en härlig & underbar dag, det har varit hur soligt och varmt som helst!

Så vi gick långpromenad till stranden, åt glass och gick sen och lekte vid lekparken. 

Jag har verkligen känt mig glad och hoppfull idag! 

Nästan som sådär när man får som att det vänder sig i magen på en, fast på ett positivt, pirrande sätt.

En längtan i hela kroppen... 

Det har känts bra helt enkelt. 

Och nu infinner sig kvällen. 

Och sorgen tar över..

Smärtan, saknaden, tomheten... 

Man påminns.. Vi skulle ha haft vår Logan här nu. 

Och det känns bara som ett stort hål, i hjärtat. 

Och som om någon gräver i ens själ.

Jag hittade hans napp också, som vi beställde när jag var gravid. 

Som var meningen att han skulle få. 

Och jag tänkte, att jag lägger den här i en burk och sparar..

Precis som att, en dag kommer han ju vara här, och då ska han få nappen.

Men så kom jag på, att han kommer ju inte komma hit, någonsin. 

Han är ju borta, för alltid. 

Och hans napp kommer att ligga i den här burken tillsammans med mitt och hans band från sjukhuset.. och aldrig igen tas upp... 

Jag kan inte andas när jag tänker på det. 

Och dag ut och dag in så ser man oändligt med människor som är gravida och får bebisar.. hela tiden. 

Jag är glad för deras skull, men varför.. varför inte jag?

Varför finns det de som får 4, 6, 8, eller 10 fullt friska barn där allt går bra.

Och jag fick inte behålla mitt andra... 

Det gör så ont.. Att jag helst bara skulle vilja ställa mig här och skrika rakt ut.

Men vad jag än gör, vad jag än säger.

Så får jag aldrig mitt barn tillbaka, någonsin. 

Jag är totalt maktlös. 

Han finns inte längre.. och det är bara för mig, för oss att acceptera. 

Och leva med resten av livet.. 

Det kommer alltid göra lika ont, kännas lika tomt. 

Det kommer alltid fattas någon här, hos oss. 

Jag är så evigt tacksam att jag har min Dylan, min älskade unge. 

Som gör att Mamma orkar, varje dag. 

Vore det inte för honom, så hade jag nog lagt mig ner och dött...