Min förlossningsberättelse
Detta är då min Förlossningsberättelse...
..Och jag minns det som om det var igår.. Samtidigt som det känns som att jag känt den lilla pojken hela mitt liv, kan inte tänka mig att det faktiskt fanns en tid då jag inte hade honom i mitt liv.
Jag hade gått i 37 veckor med denna lilla varelse inom mig, och mått så fruktansvärt dåligt.. Aldrig varit med om att ha mått värre, fysiskt!
Jag kräktes konstant i drygt 4 månader, och när äntligen det var över, så fanns fortfarande illamåendet kvar, och jag var oerhört svag.
Svimmade ett flertal gånger helt offentligt.
Var tvungen att ha hjälp av min sambo varje gång jag skulle ta mig till badrummet, och ha en pall o sitta på när jag skulle duscha.
Jag var nog inte mer än ett ögonblick från o läggas in.
Men slapp det!
När då vecka 37 kom, så följde jag med min syster och svägerska på stan.
Trotsade mina fruktansvärda förvärkar! Är man envis så är man!
Vi gick på stan i ca 6 timmar, kom hem och var helt slut.
La oss hyfsat tidigt på kvällen, men jag kunde bara inte somna.
Låg och hade ont, och började ångra att jag hade gått på stan så länge.
Vilket hade förvärrat smärtan.
Efter ett tag, vid 23tiden. Fick jag ännu ondare, och väckte Samuel!
Jag var helt säker på att det inte enbart var förvärkar den här gången.
Han gick upp direkt, och tog mobilen och började ta tid på mina värkar.
Redan nu var det inte mer än 2 minuter mellan varje värk.
Så Samuel ringde in till förlossningen.
Och jag fick prata med dom, blev tillsagd att ta en dusch och 2 panodil.
La på och tog panodil, men innan jag hann göra annat så gick vattnet.
Där mitt i sängen!
Jag försökte ta mig därifrån och in i badrummet.
Men så fort jag kom in där kunde jag inte annat än att bara lägga mig på golvet och skrika utav smärta.
Samuel ringde in igen, sa att vattnet hade gått och att jag hade fått ännu ondare.
Då fick vi komma in!
Till slut så kom min Svägerska Johanna hem till oss, som skulle vara barnvakt åt min bonusdotter Mymmla.
Hon kom in, och vi sprang in i taxin hon hade kommit med.
Minns att jag blev förbannad på taxi chauffören.
Jag ville sitta där bak med Samuel, men han insisterade att jag skulle sitta där fram.
Vägen till sjukhuset varade egentligen inte ens i 5 minuter, men kändes som en evighet. Fy, fy fy så ont jag hade!
Kom äntligen dit, nästan kastade mig ur taxin, och gick till dörrn och ringde på.
Dörrn öppnades och vi gick in i hissen och åkte upp.
När vi väl kom upp dit, så var det inte en människa där.
Vi började gå framåt, och jag blev lite smått galen av att inte en enda människa kommit dit. Brukar ju alltid vara någon som tar emot en!
Vi fortsatte gå, och till slut kom det fram en till oss.
En kvinna i 50/60årsåldern kanske. Bådade inte gott haha..
Vi fick ett rum, och jag fick lägga mig på sängen direkt.
Fick ett bälte på magen, för att dom skulle kunna se bebisen hjärtljud.
Jag hade värkar jätte tätt, och så ont så jag visste snart inte vart jag skulle ta vägen.
Blev galen på att ha det där bältet på mig, o i varje värk försökte jag ta av mig det så dom fick ta på mig det igen haha.
Barnmorskan var jag inte alls nöjd med, mitt i en värk sa hon åt mig o säga mitt person nummer.
Hallå eller?? Kanske kan vänta tills min värk är över iaf.
Nae då, så hon blev ju halvt sur över att jag väntade med o säga det.
Sen kom det in en till barnmorska, en yngre. *Jag jublade*
Hon undersökte mig, och jag var öppen 3 cm.
Sedan fick jag äntligen träffa min vän för livet för första gången.
Lustgasen!!
Ååh vad jag var lycklig, och hög hahah!
Lyckades hantera smärtan mycket bättre tack vare lustgasen.
Och åter igen var den där äldre barnmorskan lite dum....
Hon sa åt mig direkt ''Ta inte för mycket av lustgasen, baaara när du är mitt i en värk. bla bla bla...
Och någon minut senare då jag hade ont och inte använde mig av lustgasen, så kom den yngre fram till mig och sa ''Använd lustgasen så fort du känner att du behöver det, så fort du känner att värken är på gång så tar du lustgasen..''
Jag gillade henne lite mer, om man säger så.
Sedan skulle den äldre sluta, så jag skulle ha kvar den yngre, och även få in någon mer barnmorska sen. *Thank god..*
Lustgasen hjälpte mig något enormt mycket, men gjorde även så man blev väldigt illamående, så jag började kräkas, och gjorde ett flertal gånger med täta mellanrum.
Barnmorskan sa åt mig att jag var tvungen o gå o kissa, vilket var en meter från min säng kanske, till badrummet.
Men den lilla metern, o behöva sätta sig där och sen gå tillbaks till sängen.
Kändes som en mil, fram o tillbaks.. usch vad jobbigt det var!
Helst ville jag bara ligga i sängen hela tiden.
Men fick under förlossningens gång även testa o ställa mig mot något som man även kunde gå omkring med.
Men jag stod väl inte ens där i 30 sekunder innan jag fick för ont och fick lägga mig igen.
Tiden gick.. Och jag hade hittils klarat mig väldigt bra med smärtan tack vare lustgasen. Och hade hela tiden känt att, jag kommer nog faktiskt inte behöva någon mer smärtlindring.
Jag hade innan sagt att jag inte ville ha någon Epidural eller liknande.
Varför vet jag egentligen inte, dels hade man väl hört från andra att man blir såpass bortdomnad att man inte ens känner ett dugg när barnet kommer ut, så plötsligt är det bara ute. Vilket kändes ganska tråkigt.
Och så att få in det där i ryggen... usch usch
Men till slut så blev smärtan outhärdlig.. och alldeles för mycket!
Försökte ta lustgasen och bara trycka mot mig, men det hjälpte inte för 5 öre längre.
Jag tappade kontrollen totalt, det går verkligen inte att beskriva en sådan smärta.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, vred o vände på mig och ville bara därifrån.
Barnmorskorna försökte lugna ner mig o hjälpa mig allt dom kunde.
Men till slut rann bägaren över..
Och jag gav av ett Skrik, som jag tror iaf kommer sitta kvar i Samuels huvud så länge han lever.
Jag skrek, och skrek och skrek...
Och det som är så läskigt är ju att jag knappt minns det, jag vet att smärtan till slut blev helt outhärdlig och att jag skrek till.
Men det var som att jag försvann, bara försvann helt..
Försvann ur min kropp..
Det var som att dö.. Det kändes så..
Till slut fick dom fram ett nickande från mig, om att jag skulle få Epidural.
Så snart kom det in en och gjorde det.
Vilket inte kändes ett dugg, och jag la knappt märke till det.
Smärtan var ju såpass stark, så ett stick i ryggen kändes inte överhuvudtaget.
Efter ett tag började det kännas bättre, och det var nu dags att börja krysta.
Det tog ett tag, och jag fick lägga mig på alla möjliga ställningar.
Men att ligga som vanligt i gynställning var det bästa, så det fick det bli.
Jag hade krystat i ca 1 timme.
Då hjärtljuden saktar ner. Och det kommer plötsligt in fler och fler barnmorskor.
Jag var ju helt borta, så jag hann inte ens reagera.
Men plötsligt var det ett väldans drama pågående där inne.
1 barnmorska stod bredvid mig och pratade med mig och var jätte gullig. (älskade henne) 1 stod där ner och försökte få ut bebisen. En stod bakom henne beredd på att ta emot bebisen. Och 1 stod bredvid mig och började trycka som en galning på min mage, för att han skulle komma ut.
Samtidigt började dom sätta dit en sugklocka.
Så det blev lite kaos.. Jag fick värk, krystade som bara den.
Samtidigt som hon tryckte på min mage som bara den.
Och så sugklockan.
Och till slut, efter mycket..
Så kom han ut, och skrek direkt. En sån lättnad..
Han skriker, och mår bra!
Jag var nog i chocktillstånd, förstod ingenting.
Jag fick min lilla bebis lagd på min mage, i min famn.
Och innan dom ens kollade efter vad det var, så sa jag.
Det är en Dylan, det har jag vetat hela tiden.
Och mycket riktigt så var det ju en liten Dylan!
Och åter igen till att omöjligt kunna beskriva en känsla..
För tänk själva, en liten varelse som legat i ens mage i flera månader.
Som plötsligt kommer ut till en, och läggs i ens famn.
Och plötsligt är man Mamma & Pappa.
Och har en helt perfekt, frisk liten bebis i sin famn.
Min älskade lilla son, som var så vacker, så det går inte att beskriva med ord.
Och i denna sekund kan jag säga att jag tänkte, att allt.
Graviditeten, förlossningen, väntan.. Var allt värt det!
Det var mer än värt det. Att efter allt det, få ett barn.
Vårt barn.
Vårt mirakel..
Det var helt fantastiskt, underbar, helt otroligt...
Det finns inget som ens kommer i närheten, av den känslan att få ha sitt lilla barn i famnen för första gången.. Och få välkomna världens vackraste lilla människa till världen.. Att få se denna lilla människa öppna sina ögon för första gången.
Och vara den första att se in i dom små ögonen..
Och få säga sina första ord till sitt barn.
- Du är så efterlängtad lille vän.
Vi älskar dig, och kommer alltid göra det.
Älskade lilla du, Mamma har älskat dig från första stund.
Och kommer att älska dig, och skydda dig i evighet.
För mig finns det inget finare på denna jord, än du.
Du kom in i mitt liv, så efterlängtad & älskad.
Jag finner inga mer ord..
För min kärlek till dig mitt lilla barn, är obeskrivlig.
Dylan 2010-11-04 09.38
2710 g 46 cm <3
Det är så roligt att läsa folks förlossningsberättelser, börjar väl bli dags att skriva min snart...
