Nu den 25e maj skulle jag ha haft bf datum för Logan, då var det beräknat att han skulle komma. 

Och i Söndags var det Morsdag, som blev en rätt tuff och jobbig dag. 

Man påminns extra mycket dessa dagar, att det är någon som saknas.. 

 

Alla känslor som dök upp, ledde till denna dikt.. 

 

Logan
Now is the time when you should have been here 
Instead we are facing our biggest fear 
Losing you to the angels above 
When all that we wanted was to give you all of our love 
Now is the time when we should have been up all night 
Holding and rocking our baby 
Till the morning light 
Instead we're sitting here, crying 
Because our baby is up there, flying 
Now is the time when we should have had you in our arms 
Holding you and protect you 
From all harm 
Instead we're going and visit a stone 
Because you're gone
But not a day goes by that we don't think of you 
And every day is difficult for us to take us through 
Our beautiful boy 
That should have been here and given us joy 
But wherever you are 
You'll always be in our hearts 
And someday we'll be together again 
And free from all this pain
Not until then will my heart be whole 
And the ache will be gone from my soul.

-Jennifer Eriksson-

Det närmar sig vad som skulle ha varit mitt bf datum. 

Den 25e Maj var Logan beräknad. 

Så nästa vecka åker vi förmodligen och köper lite fint, för att sedan ta med till graven. 

Så han får det Vår & Sommar fint, vår älskade ängel! 

 

Jag hoppas att vi kommer kunna njuta av den här Sommaren så gott som det går.

Trots att saknaden och tomheten kommer vara fruktansvärd till och från. 

Vi skulle ju ha haft vår lilla pojke nu i sommar.. 

Men vi får försöka, och kämpa på.. tillsammans. 

 

Vår låt ♥ Come what may.. 
Jag glömmer aldrig när vi hade träffats sen Höst 2009.. 
Och vi satt och pratade om precis allt, och den här låten gick om & om.. Och jag grät, jag grät något enormt mycket, i din famn. 
Grät av lättnad att jag äntligen funnit dig & att jag efter så många år, äntligen kunde andas ut! Du gav mig livet tillbaka & sen gav du mig det vackraste & dyrbaraste vi nu har, våra barn ♥ En av de som väntar uppe i himlen på oss & vakar över oss.. Tack för allt du gett mig & ger mig vareviga dag, min älskade Samuel ♥ Jag hoppas att jag ger dig lika mycket som du ger mig, för det förtjänar du, du förtjänar allt!

Jag älskar dig helt obeskrivligt mycket! 

Vi pratar mycket, jag och Samuel om vart vi vill bo. 

Vart man vill bosätta sig för att ja, sen bo där.. 

Kanske inte livet ut, men ändå någonstans där man verkligen trivs, och i nuet känner att det är där man vill bo, och ingen annanstans. 

Jag kan inte påstå att man känner så här. 

Visst trivs vi till en viss del, och kanske allra mest för att vi har gångavstånd till både sjukhuset, polisen och stan. 

Men det som kanske verkligen gör en lite depp ibland, är väl att man inte har någon här, som vi umgås med. 

Vilket känns så otroligt trist. 

 

När det kommer en dålig dag, så frågar man självklart sig själv vad det är för något man gör fel. 

Varför har jag inga vänner här, så fort någon ny ''vän'' träffar mig verkar det som de sticker lika fort som om jag är någon typ av dödlig smitta.. 

Nej jag vet inte.. det är väl inga större fel på mig, eller? 

 

Och det allra tråkigaste av allt är väl ändå att jag faktiskt har vänner, men som bor lååångt härifrån. 

Så att träffa de och umgås går inte. 

Men jag försöker att tänka att, hur långt avstånd vi än har emellan oss, så finns de där för mig. 

Precis som jag finns här för de. 

 

Och ni, ni vet nog vilka ni är. 

Jag vill tacka er, för att ni finns i mitt liv. 

Trots avståndet, så känns ni ändå nära. 

Och som ni funnits där för mig, hela tiden. 

Jag skulle väl inte klarat av det här med att förlora Logan och allt, hälften så bra som jag gjort, 

Om det inte vore för er. 

Ni är helt fantastiska, underbara & fina! 

Och jag hoppas att ni vet det. 

Och jag hoppas att få behålla er för all framtid. 

 

 

Om jag ska vara ärlig så får ni mig till tårar ganska ofta. 

För er vänskap & precis de ni är.. Rör vid mitt hjärta varenda dag. 

Sluta aldrig vara de ni är! 

Och lova, att ni aldrig glömmer bort mig.. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu, tar jag tag i det och går in här igen. 

Det senaste jag skrev i bloggen var min Graviditets/förlossningsberättelse. 

Och sen dess, har jag bara inte funnit varken ork eller lust att gå in här igen. 

Och det skäms jag för lite, men ändå är det väl fullt förståeligt. 

 

Den här tiden hittills efter att vi förlorade vår älskade Logan, har varit minst sagt tung, och fruktansvärt jobbig.

Och framför allt tom.. 

Tomheten, från att inte vara gravid längre, och ibland påminnas om det när man klappar sig på magen, men där är ingen gravid mage längre. 

Det finns ingen Logan där inne längre, som svarar mig när jag klappar på magen, genom att ge mig en spark..

..Och att nu komma in i Maj månad, och inse att nu skulle jag varit högggravid och när som helst ha fått min lilla bebis. 

Men istället planerar vi att åka till vår älskade Sons grav på mitt bf datum. 

 

Det hela är bara så overkligt och ofattbart. 

Att vara med om något sådant här, är som ett tungt och hårt slag i magen, gång på gång.. 

Och just nu ska vi ta oss igenom den här månaden, som förmodligen kommer bli den svåraste hittills. 

 

Jag kan vara Glad och lycklig, över det jag ändå har. 

Men stunderna kommer, då jag fullständigt bryts ned. 

Och paniken och ångesten kommer över mig, som ett tungt täcke. 

Som för stunden är totalt omöjligt att få bort. 

 

Jag skulle vilja börja skriva glada och roliga inlägg här igen. 

Men just nu kanske jag inte ens ska försöka.. 

Jag vet att jag är, kanske nästan omänskligt stark som tar mig igenom det här. 

Och jag är stolt över mig själv, det är jag. 

Men när de här stunderna kommer, så är jag inte stark någonstans. 

Men jag har även lärt mig, att det behöver man inte alltid vara..