Vi pratar mycket, jag och Samuel om vart vi vill bo. 

Vart man vill bosätta sig för att ja, sen bo där.. 

Kanske inte livet ut, men ändå någonstans där man verkligen trivs, och i nuet känner att det är där man vill bo, och ingen annanstans. 

Jag kan inte påstå att man känner så här. 

Visst trivs vi till en viss del, och kanske allra mest för att vi har gångavstånd till både sjukhuset, polisen och stan. 

Men det som kanske verkligen gör en lite depp ibland, är väl att man inte har någon här, som vi umgås med. 

Vilket känns så otroligt trist. 

 

När det kommer en dålig dag, så frågar man självklart sig själv vad det är för något man gör fel. 

Varför har jag inga vänner här, så fort någon ny ''vän'' träffar mig verkar det som de sticker lika fort som om jag är någon typ av dödlig smitta.. 

Nej jag vet inte.. det är väl inga större fel på mig, eller? 

 

Och det allra tråkigaste av allt är väl ändå att jag faktiskt har vänner, men som bor lååångt härifrån. 

Så att träffa de och umgås går inte. 

Men jag försöker att tänka att, hur långt avstånd vi än har emellan oss, så finns de där för mig. 

Precis som jag finns här för de. 

 

Och ni, ni vet nog vilka ni är. 

Jag vill tacka er, för att ni finns i mitt liv. 

Trots avståndet, så känns ni ändå nära. 

Och som ni funnits där för mig, hela tiden. 

Jag skulle väl inte klarat av det här med att förlora Logan och allt, hälften så bra som jag gjort, 

Om det inte vore för er. 

Ni är helt fantastiska, underbara & fina! 

Och jag hoppas att ni vet det. 

Och jag hoppas att få behålla er för all framtid. 

 

 

Om jag ska vara ärlig så får ni mig till tårar ganska ofta. 

För er vänskap & precis de ni är.. Rör vid mitt hjärta varenda dag. 

Sluta aldrig vara de ni är! 

Och lova, att ni aldrig glömmer bort mig..