Idag var jag vid Vårdcentralen, för att träffa en ny läkare angående min ångest.
Jag vet inte hur många läkare osv som jag träffat genom åren, som alla suttit framför mig och sett frågande på mig, och inte förstått eller ens försökt förstå mig.

Idag, nervös och ångestfylld satt jag där och väntade, på ännu ett sånt besök.
Ännu en gång, när man får sitta och känna sig dum och svag som ber om hjälp.
Jag skakade och när dörren rycktes upp så rycktes även jag till.
Tittar upp och hälsar på personen framför mig, läkaren.

Så fort vi hälsade och fick ögonkontakt så kände jag mig lättad.
Jag kände direkt att det var en sådan enorm skillnad mot alla andra gånger.
Den här personen sade allt som jag själv känner och tänker, innan jag ens hann säga det.
Han förstod och engagerade sig verkligen.
Jag kände för första gången i mitt liv att,
Den här personen vill hjälpa mig och förstår precis vad jag behöver.
Inte någon som sitter och nästan dumförklarar mig, eller undrar vad jag gör där.

Jag kan inte ens beskriva hur lättad jag känner mig.
Efter så många år av ångest och sådant som hindrat mig från så mycket, så många stunder av gråt i panik för att jag vill så mycket, har så många mål och drömmar, men vetat att med den här ångesten, med det här går det inte, jag klarar det inte.

Och där, idag så sitter den här människan framför mig och säger att jag kommer komma dit, för han ska göra vad han kan för att det ska bli så.
Jag ska kunna nå mina mål och mina drömmar.
Jag ska kunna leva mitt liv till fullo.

Tacksam, så fruktansvärt tacksam.