Eller i det här fallet skriva, jag behöver det. 

Jag behöver få prata om det, få skriva av mig. 

Hur ont det än gör. 

Det är snart 3 år sedan som Logan föddes, 3 år sedan han kom till Världen. Så liten och oskyldig & full av liv där inne i magen. 

3 år sedan som jag fick valet mellan att få ha honom i min famn direkt när han kom ut och se och känna honom ta sina sista andetag, eller att välja att de gör allt de kan för att rädda honom. 

Jag valde det självklara, för mig. 

Att de skulle göra allt i sin makt för att hålla honom vid liv, och i hela tjugo minuter, tjugo långa minuter var han vid liv, så liten men en så stor vilja att leva. 

Att få leva och växa upp tillsammans med oss. 

Varför han inte fick det kommer jag aldrig att förstå & det finns ingen mening med det. 

Att ett barn ska dö, att ett barn ska mista livet bara sådär. 

Det finns ingen mening med det någonstans, det är orättvist, ofattbart & vidrigt. 

Att det ens kan få ske. 

3 år sedan snart och nej tiden läker inga sår.. 

Det gör exakt lika ont nu som då. 

Vi har fortsatt leva, Logan har fått en till Bror och vi är lyckliga. 

Vi lever vidare för att vi måste & vi lever för honom, för Logan. 

Han miste sitt liv, han fick inte leva & växa upp och uppleva allt som han skulle ha gjort. 

Så vi är skyldiga honom att leva livet vi har, att ta vara på det och inte ta någonting för givet. 

Och vi lever för hans bröder, vårt allt här på Jorden. 

Som fått oss att känna ren & genuin lycka, glädje och kärlek. 

Men vi är smärtsamt medvetna om att det alltid kommer att finnas en tomhet här ibland oss. 

En som saknas. 

De skulle varit tre bröder. 

Och ibland uppenbarar sig den tomheten så att det fullkomligt smärtar i bröstet, varje ben i kroppen smärtar. 

Det värker på ett sätt som jag inte önskar någon. 

Det känns som att någon gräver i ens själ samtidigt som någon sliter hjärtat itu.. 

Vad som också är hemskt är att innan det här hände oss så levde man nästan som i en bubbla, man visste att dessa hemska, ofattbara saker hände. 

Men man kunde aldrig tänka sig in i det & definitivt inte tänka att det någonsin skulle hända en själv. 

Det kunde det bara inte, det fanns inte.. Att en själv skulle vara med om något sådant. 

När vi var vid ett av alla ultraljud med Logan efter man upptäckt lite fostervatten så blev vi plötsligt erbjudna kurator att gå till på grund av hur illa det faktiskt kunde sluta. 

Och då blev vi riktigt rädda, hemskt rädda.. 

Samtidigt som man på något sätt ändå tänkte att nej, det här händer inte oss. Det kan det ju inte, det kommer sluta bra, trots allt & vi kommer att gråta av lycka när vi äntligen får träffa vårt älskade barn. 

Någon vecka senare låg jag där alldeles ensam, på förlossningen, nerblodad, kall & i chock och på andra sidan väggen kunde jag höra andra kvinnor föda & efter en stund skrikande bebisar. 

Kort där efter kom de in med min bebis, min Logan som hade kämpat så tappert, han ville verkligen leva men hans lilla kropp orkade inte till slut. 

Där låg jag med honom i min famn, den vackraste lilla ängel jag skådat. 

Och min Värld var rasad, krossad & förstörd. 

Jag skrek inombords & utanpå var jag apatisk. 

Efter det här så lever man inte i någon bubbla längre, nu lever vi i en Värld där vi är extremt medvetna om sådant som händer & som faktiskt även kan hända en själv. 

Hur mycket vi än ville tro på att sådant inte händer en själv, bara andra.. 

3 år snart, har passerat & det värker på precis samma vidriga sätt nu som då... 

Vi har mist ett barn, det slutar aldrig göra ont, det är inget man kommer över eller går vidare ifrån, och det är inget som tiden läker. 

Att mista ett barn har ingen mening, och detta kommer många inte ens kunna förstå eller tänka sig in i förens de varit med om det själva, sorgligt nog.