Jag som skulle bli aktiv med bloggandet igen, så gick det med det. 

Åter igen gått några månader utan någon uppdatering, fy skäms.. 

Men tiden går så fort, dagarna rusar förbi och det glöms bort alldeles för lätt. 

Jag ska verkligen försöka uppdatera regelbundet här i bloggen framöver! 

 

Imorgon går jag in i vecka 34(33+0) 

Så nu är det inte alls långt kvar, helt galet! 

Det känns verkligen att jag är i slutet av graviditeten nu, dels så fixerade h*n sig för någon vecka sedan vilket kändes kan jag lova och i samband med det så sjönk magen och man känner nu ett ständigt tryck neråt. 

Jag kan inte annat än att förklara att det känns som om någon har sparkat mig där nere, när jag går! 

Det låter väl skönt ;) 

Har även börjat få väldig halsbränna som är värst när jag ligger ner så sömnen är inte mycket att hurra för nu, och har börjat få väldigt mycket kramp, framförallt i vaderna. 

Inga mysiga, sköna morgnar här inte, vaknar upp med kramp i vaden, halsbrännan som bränner i brösten och en ÖVERfull kissblåsa yaaay! haha! :-D 

 

Men hur mycket krämpor jag än får dras med så är jag så obeskrivligt lycklig, dag ut & dag in. 

För dessa krämpor finns här av en anledning, för att jag bär på ett barn, ett levande, friskt, välmående barn!! 

Som om inte alls länge kommer ut till oss! 

Och vi längtar något enormt mycket, både jag, pappa och storebror. 

 

Och just vår längtan är inte av denna Värld..

Jag vet inte hur man beskriver något så stort och overkligt, som det här.  

Att vi ska få ett barn som faktiskt lever och mår bra. 

Vår senaste graviditet och förlossning med barn nr 2, med Logan var något helt annat. 

Det var en mardröm från början till slut. 

Den förlossningen startade alldeles för tidigt och min älskade Samuel kunde inte vara där, vilket jag vet att han än idag kan må dåligt över. 

Han fick stanna hemma med Storebror Dylan och visste absolut ingenting hur det skulle sluta. 

Han fick sitta där hemma helt ovetande om vad som hände med mig inne på förlossningen. 

Och för mig så fick jag veta att jag var öppen 5 cm när jag kom in och därefter fick jag ligga där i 5 timmar totalt maktlös och chockad och panikslagen. 

Över att vårt älskade lilla barn var på väg ut, och jag kunde inte skydda honom längre. 

Jag kunde inte hålla honom kvar där inne där det var meningen att han skulle ligga tryggt kvar. 

Jag kunde inte rädda mitt barn, jag kunde bara ligga där och höra hur hans hjärtslag slog så starkt och hårt & konstant känna honom sparka och röra sig. 

Och samtidigt veta om att när han kommer ut så kommer de där hjärtslagen sluta att slå..

 

Så fort han kom ut så sprang de iväg med honom och i hela 20 minuter försökte de rädda honom, men förgäves. 

Och sedan fick jag en liten ängel i min famn, vår vackra, älskade Logan. 

 

Så hur ska jag kunna förklara hur det känns nu, den här gången. 

Hur längtan efter Dylans och Logans syskon känns. 

Längtan efter sitt barn är givetvis lika stor hos alla. 

Men den här längtan, vår längtan är så mycket mer. 

Att få vara gravid utan några allvarliga komplikationer, bara ha dessa vanliga ofarliga graviditets symptom. 

Och att sedan börja få värkar och känns LYCKA över att förlossningen sätter igång. 

För att sedan åka in och föda & ligga med den där smärtan som värkar och allt ger, men veta att det är ett friskt, välmående barn som är på väg ut & som kommer att komma ut skrikande och läggas på ens bröst alldeles levande! 

Längtan efter det, den stunden, att få uppleva det, äntligen. 

Den längtan är inte av denna Värld.