Jag hade en lite mindre bra kväll igår. 

Dagen hade för övrigt varit bra, men så kom kvällen. 

Jag satt här och tittade runt på internet, och plötsligt kom det, som en spark i magen. 

Plötsligt blev det bara så fruktansvärt tungt, tungt att andas. 

Men inga tårar kom, och jag kände bara att, så länge det inte kom några tårar skulle jag bara sitta här och inte kunna andas. 

Jag vet inte varför, men ibland måste man bara gråta ut. 

Tillåta sig det. 

Och oftast då släpper det, lite grann åtminstone. 

 

Så jag tog på soundtracket från Legends Of The Fall, och det dröjde inte många sekunder.

Förren jag satt och grät något hysteriskt, i den stunden visste jag inte vart jag skulle ta vägen. 

Andningen var fortfarande svår, och det kändes bara så tungt. 

Som att något enormt & tungt hade satt sig inom mig. 

Och det täppte totalt igen luftvägarna, det var rent av omöjligt att andas. 

 

Jag försökte få ut alla tårar som skulle behövas, för att jag skulle kunna andas igen. 

Men det tog lång tid. 

Och jag satt bara i ren panik och tänkte..

 

- Hur ska jag någonsin igen kunna bli gravid?

Jag var ju gravid, och vi hade ett barn, som skulle komma till världen och finnas här hos oss nu. 

Det var ju Logan, som vi gick och väntade på. 

Det var ju honom vi ville ha, som vi längtade efter. 

Honom, ingen annan.. 

 

Jag vill inte bli gravid igen, det är ju Logan jag vill ha. 

Och han kommer aldrig komma tillbaks. 

 

De tankarna, och känslorna flöt omkring inom mig. 

Och paniken steg.. och det kändes som att jag drunknade inombords. 

 

Till slut tog tårarna slut, för stunden. 

Och det blev lite lättare att andas. 

 

Men så går man och lägger sig, vaknar upp nästa dag.. 

Och inser att det inte var en mardröm.. 

Det är verklighet, allting. 

 

Min verklighet...