Nu måste jag skriva av mig

Jag tror jag är inne i en period, då jag känner mig väldigt avundsjuk på andra. 

Samtidigt som jag är glad och tacksam för det jag faktiskt har. 

Det jag har, är så mycket mer än vad många andra har. 

Och jag skulle aldrig någonsin ta det för givet, eller ta någon för givet. 

Men ibland är man faktiskt tillåten att få gnälla av sig lite. 

Och tillåta sig själv framför allt att må skit, och gråta ut. 

Ofta kan det ju vara det man behöver, verkligen gråta ut. 

Tankarna & känslorna nu, är i alla fall extremt många. 

Och därför måste jag få gnälla av mig lite nu. 

Skriva av mig allt. 

För nu är en sådan stund, då det bara blir för mycket. 

För mycket för lilla mig att ta och hantera.. 

Jag håller på och skriver en Självbiografi, och bara det..

Att varje gång jag sätter mig ner och skriver på det.

Så blir jag helt överväldigad av allt som kommer till en. 

Alla minnen, och allt vad man tänkte och kände då. 

Vilket blir extremt tungt. 

Trots att jag lagt det bakom mig, så finns det ändå långt där inom mig. 

Det är inget man någonsin blir av med helt och hållet. 

Och ibland, som nu så kommer det upp till ytan.. 

Fram till jag var 19 år gammal och träffade Samuel. 

Så hade jag väldigt mycket motgångar på alla möjliga sätt. 

En fruktansvärt svår och jobbig uppväxt. 

Och all skit som bara kom efter vartannat.

Jag är uppriktigt chockad och samtidigt stolt över att jag tog mig igenom allt. 

Hur jag tog mig till, det är en annan sak... 

I alla fall, när jag träffade Samuel så kunde jag nog för första gången någonsin i mitt liv, verkligen andas ut. 

Och kunna känna mig lycklig och älskad. 

Och trygg. 

Jag har litat på så många tidigare, som sen i alla fall gjort mig illa, på vidriga sätt. 

Så jag trodde aldrig att jag skulle kunna lita på någon igen. 

Och jag trodde framför allt inte att jag skulle träffa den rätta, någonsin. 

Och få barn, och en alldeles egen familj. 

Det fanns inte i min Värld. 

Men så plötsligt händer det! 

Så som sagt, jag kan inte beskriva hur tacksam jag är, för allt som jag har. 

Och jag känner mig verkligen välsignad varje dag. 

Men så nu då, efter att jag träffade min Samuel. 

Så har ju även vi varit med om motgångar. 

Och framför allt nu i början på detta år. 

Då vi förlorade vår andra Son, Logan. 

Som, trots allt jag varit med om. 

Är det allra, allra värsta jag varit med om. 

Det finns inte ord.. 

Sådant händer inte, sådant ska inte hända. 

Det är ofattbart, och ingen kan någonsin som inte varit med om det själv, förstå hur det känns.. 

Nu i alla fall, kan jag just känna avundsjuka titt som tätt.. 

Jag ser Gravida kvinnor och kvinnor som får sina bebisar till världen. 

Och allt går bra för de, varför.. varför gick det inte bra för mig och mitt barn?

Jag är avundsjuk på de som har en Pappa, att umgås med. 

Som finns där. 

Min Pappa finns inte här, och jag saknar honom enormt mycket. 

Vi har aldrig haft någon jätte bra kontakt med varandra. 

Men nu på senare år, så är det verkligen som jag känt att jag så gärna vill få bättre kontakt med honom. 

Men för 3 år sedan flyttade han till Thailand och jag har inte träffat honom sedan dess. 

Vi sågs senast när jag var gravid med Dylan. 

Och jag tänker bara på hur lycklig han såg ut, över att jag var så lycklig. 

Han berättade att han var så glad över att se mig så lycklig. 

Och att det verkligen lyste om mig. 

Och sen dess har han inte kommit hem. 

Så jag saknar honom, och jag saknar att ha en Pappa..

En Pappa att träffa, umgås med.. skratta med, skoja med..

Till och med en Pappa som kanske kan tjata lite grann på en, retas med en.. 

Ja allt, som en Pappa & en Dotter ska ha tillsammans. 

Jag är avundsjuk på de som har massvis med pengar, som har fasta, bra inkomster. 

Ingen av oss har jobb ännu.

Och även fast jag tycker att det är jätte bra att soc finns, för att hjälpa familjer som oss och som så många andra. 

Så är det inte direkt drömmen, att leva på soc. 

Och jag har verkligen inte tänkt eller planerat att leva på soc resten av mitt liv.

Jag vill att vi båda ska lyckas få ett jobb så klart. 

Men nu för tiden, så är det näst intill omöjligt. 

Speciellt som för mig, som inte har någon utbildning osv.. 

Men vi båda kämpar, tro inget annat! 

För vi vill så väldigt mycket, båda två. 

Och vi vill kunna ge våra barn allt. 

Men huvudsaken att vår Son har allt han behöver, och det har han. 

Och det har vi. 

Men det kommer ändå kännas otroligt skönt, den dag då vi kan säga adjö till soc. 

Och ha våra egna fasta inkomster, och förhoppningsvis tjäna rätt bra också. 

Men den dagen, är inte långt bort. 

Om man sätter ihop våra envisa kämpande viljor! 

Och så en sak, som jag går nog varje dag och är avundsjuk på. 

Att ha en bästa vän, det är flera år sedan jag hade en bästa vän.. 

Och fråga mig inte vad som hände med den, eller de.. 

Jag ser varje dag, runt om på internet, och ute i riktiga världen. 

Vänner, bästa vänner.. som delar allt tillsammans, skrattar hejdlöst tillsammans. 

Gråter tillsammans, pratar.. gör allt. 

Och det verkar som att alla har åtminstone en bästa vän. 

För vart jag än vänder mig, så ser jag det. 

Så jag känner mig som den enda i världen, att inte ha en bästa vän. 

Och i det här läget, har jag knappt vänner alls. 

Jag umgås inte med någon. 

De vänner jag har, har jag kontakt med genom nätet. 

Och de bor långt härifrån. 

Man undrar vad man gör för fel, och om det är något med en själv. 

Som gör att man inte har några. 

Som en fin människa sa tidigare idag till mig, att vännerna man har över nätet får en i alla fall att inte känna sig helt övergiven. 

Och det är väldigt sant.. 

Vore det inte för de, vet jag inte hur jag skulle känna mig. 

För bara som det är nu, kan jag känna mig oerhört ensam ibland. 

Och jag har redan upplevt ensamhet på så många och otäcka sätt i mitt liv..

Att det är det sista jag behöver nu. 

Jag har verkligen inte självförtroendet på topp just nu. 

Och vad jag minns i alla fall, så är väl det något som ens vänner brukar vara väldigt bra på, att ändra på. 

Och få en att känna sig så mycket bättre, och starkare, och vackrare. 

När självförtroendet är på botten, så är det nog meningen att det ska finnas en Vän där, som bara genom några få ord, kan få ens självförtroende att vara på topp igen. 

Men var finns den nu, den vännen..

Var är du? 

För jag behöver dig nu!