Jag reagerar varje gång jag ser någon skriva något om sin Graviditet, och just klagar.. 

Självklart har man rätt att gnälla ibland, och jag vet att en graviditet kan vara nog så jobbig. Trots att allt går bra, så kan det vara otroligt tungt.

Jag vet ju själv hur min graviditet med Dylan var, jag tyckte att jag hade haft en hemsk graviditet. 

Som kräktes som en gris konstant i 5 månader, mådde så extremt illa. 

Och var så pass svag i kroppen att jag svimmade ett flertal gånger offentligt.

Och så vidare, och så vidare.. 

Och det var ju tufft och jobbigt att ha det så i så många månader. 

Men nu, efter min andra graviditet. 

Så tänker jag så annorlunda.. 

Nu tänker jag att, jag mer än gärna går igenom en till graviditet som den med Dylan, för trots allt så gick allting bra den gången. 

Allt gick bra under graviditeten, och Dylan kom ut frisk och fullt utvecklad och vid liv.

Det var ju egentligen en dröm graviditet, inte en MARdröm's graviditet. 

NU har jag upplevt en mardröm's graviditet. 

Som började med extremt illamående och kräkningar, men som sen blev bättre tack vare mina tabletter, lergigan comp. 

Illamående blev en hel del bättre, och kräkningarna blev färre. 

Men istället.. Så börjar jag blöda i vecka 10, och gör sedan det konstant under resten av graviditeten. 

Så oroliga och spända som vi var hela tiden mer eller mindre. 

För det kan väl ändå inte vara normalt att blöda konstant, och så mycket?

Men i vecka 12 kommer första ultraljudet och allt ser trots allt bra ut med bebis. 

Vi får ett par bilder på honom och man känner otrolig lättnad. 

Det var skönt att se och få veta att allt var bra med vår bebis. 

Men oron kommer ju tillbaka, och kommer till och från. 

För det känns ju ändå inte normalt att blöda sådär..

Och jag tror att jag lite omedvetet hela tiden kände på mig att det skulle gå riktigt illa i slutändan. 

Och så i vecka 20 kommer det andra ultraljudet, vi tycker det ska bli skönt att få se bebis igen, och se att allt är bra, trots blödningarna. 

Vi har även nu sett fram emot att få veta könet på vår lilla. 

Men så är vi där, och får beskedet att det knappt finns något fostervatten.. 

Man vet inte varför, och jag får gå på en mer noggrann undersökning efter helgen, med en läkare. 

Och väl där, så ser allt bra ut, men det finns knappt något vatten. 

Jag får börja gå på täta kontroller. 

Och kontrollen efter denna, så får vi till och med frågan om vi vill gå till en kurator. 

För att risken är så pass stor att det nu kan sluta riktigt illa. 

Vi försöker ändå hålla hoppet uppe.. 

Och dag som natt känner jag vår lilla bebis sparka, han sparkar så dant.. 

Han var verkligen där inne, i min mage och levde..

Där inne var han trygg.. 

Men så började dessa onda sammandragningar komma, som kommer till och från under en vecka.. 

Och så plötsligt sätter de riktiga värkarna igång, och jag får åka in akut.... 

Och där kom han ut, vår Logan.. Vår lilla bebis.. 

Han fick inte stanna kvar där inne, i min mage, i den varma tryggheten. 

Han fick inte stanna kvar, och vara kvar till han var färdig utvecklad, för att sedan komma ut till mig, till min famn och öppna sina små ögon och veta om att jag är hans Mamma. 

Och känna sig varm och trygg i min famn, och för alltid få vara där. 

Men så blev det inte.. 

Av någon obegriplig anledning fick han komma ut tidigare, för tidigt.. 

För att komma ut, vara vid liv, och verkligen kämpa för sitt liv. 

Men det räcker inte, och han mister sitt liv. 

Sitt liv med oss, fullt av kärlek och trygghet. 

Jag vet inte vad jag mer ska säga.. 

Men grejen är den att, så fort jag ser någon skriva något om sin graviditet. 

Och gnälla på att de fått en massa bristningar, att de har ont av foglossningen, att de mår så illa.. osv osv osv osv 

Så vet jag inte om jag vill skratta eller gråta. 

Men en sak jag vet, är att jag mer än gärna skulle kunna ta över alla deras krämpor. 

Jag kan ta allt som ni tycker är jobbigt o ha, allt som ni går och gnäller på till och från. 

Ge mig det! 

Ni anar inte vad jag skulle göra för o få ha allt det, allt som en graviditet innebär. 

Att må illa, kräkas, ha foglossning, hemorrojder, bristningar. 

Jag VILL ha allt det! 

För jag vill ha en bebis, min bebis tillbaka.. 

Jag vill gå igenom en normal graviditet, med allt vad det innebär. 

För att sedan gå igenom en förlossning och veta om att mitt barn kommer att vara vid liv när han kommer ut, och läggs i min famn. 

Känna den där obeskrivliga lyckan! 

Jag hade en mardröm's graviditet.. 

Och efter det, en förlossning där jag låg och visste om att snart kommer mitt barn att komma ut, och efter en stund kommer hans lilla hjärta sluta att slå. 

Och efter det kommer de att komma in med honom till mig, och lägga honom i min famn. 

I början var han fortfarande varm, men till slut blev han alldeles kall.. 

Hans små läppar blev blå. 

Och där sitter jag, med en liten ängel i min famn.. 

Och pussar på hans lilla kind.. 

Och säger, farväl. 

Ta vara på er graviditet istället, det ni har. 

Och det ni kommer få. 

För jag fick aldrig det. 

Jag fick det här...