Idag har varit en härlig & underbar dag, det har varit hur soligt och varmt som helst!

Så vi gick långpromenad till stranden, åt glass och gick sen och lekte vid lekparken. 

Jag har verkligen känt mig glad och hoppfull idag! 

Nästan som sådär när man får som att det vänder sig i magen på en, fast på ett positivt, pirrande sätt.

En längtan i hela kroppen... 

Det har känts bra helt enkelt. 

 

Och nu infinner sig kvällen. 

Och sorgen tar över..

Smärtan, saknaden, tomheten... 

Man påminns.. Vi skulle ha haft vår Logan här nu. 

Och det känns bara som ett stort hål, i hjärtat. 

Och som om någon gräver i ens själ.

 

Jag hittade hans napp också, som vi beställde när jag var gravid. 

Som var meningen att han skulle få. 

Och jag tänkte, att jag lägger den här i en burk och sparar..

Precis som att, en dag kommer han ju vara här, och då ska han få nappen.

Men så kom jag på, att han kommer ju inte komma hit, någonsin. 

Han är ju borta, för alltid. 

Och hans napp kommer att ligga i den här burken tillsammans med mitt och hans band från sjukhuset.. och aldrig igen tas upp... 

 

Jag kan inte andas när jag tänker på det. 

Och dag ut och dag in så ser man oändligt med människor som är gravida och får bebisar.. hela tiden. 

Jag är glad för deras skull, men varför.. varför inte jag?

Varför finns det de som får 4, 6, 8, eller 10 fullt friska barn där allt går bra.

Och jag fick inte behålla mitt andra... 

 

Det gör så ont.. Att jag helst bara skulle vilja ställa mig här och skrika rakt ut.

Men vad jag än gör, vad jag än säger.

Så får jag aldrig mitt barn tillbaka, någonsin. 

Jag är totalt maktlös. 

Han finns inte längre.. och det är bara för mig, för oss att acceptera. 

Och leva med resten av livet.. 

Det kommer alltid göra lika ont, kännas lika tomt. 

Det kommer alltid fattas någon här, hos oss. 

 

Jag är så evigt tacksam att jag har min Dylan, min älskade unge. 

Som gör att Mamma orkar, varje dag. 

Vore det inte för honom, så hade jag nog lagt mig ner och dött...

 

Ibland vet jag inte vad jag ska göra, denna oro tar kål på mig..

Jag är så överbeskyddande med Dylan, och orolig över allt hela tiden.

Att jag aldrig kan slappna av. 

Visst, när man skaffar barn så kan man sen aldrig riktigt slappna av igen, någonsin. 

Men, det känns inte bra alls. 

Man blir ju totalt slut av att vara såhär orolig, och jag kan tänka mig att det inte blir speciellt kul för Dylan när han blir äldre, med en Mamma som är såhär överbeskyddande. 

 

Jag litar knappt på någon annan att ta hand om honom, och se efter honom. 

Det är ytterst få, som jag tillåter ha honom. 

Och trots att han ibland är vid människor som jag litar på och känner mig trygg med, så har jag ju ändå inte kontrollen själv, så tankarna kommer ju ändå upp..

Tänk om.. tänk om.. tänk om... 

 

Det finns så fruktansvärt mycket som skulle kunna hända. 

Att han blir sjuk, att han blir påkörd, att han är allergisk mot något som vi inte vet om och plötsligt får en allergisk reaktion och slutar andas, att han drunknar, att han öppnar något fönster och ramlar ut, att han slår i huvudet i något såpass hårt att han ... 

Ja, och så vidare... 

Ni förstår hur jag menar. 

Det är SÅ påfrestande och jobbigt.

Vad gör man egentligen? 

 

Jag har förlorat ett barn, jag skulle aldrig överleva att förlora ett till.. 

Dylan är vårt allt! 

 

Men att fortsätta ha den här oron, att vara såhär överbeskyddande, kommer ju göra mig knäpp till slut..

 

Tänker på, att jag blir 23 år i år..

23 år, av mitt förhoppningsvis långa liv. 

Och om jag lever till jag blir 80-90, så är 23 år inte långt alls..

Men ändå har man gjort och varit med om så ofattbart mycket!

Känns helt obegripligt att ha upplevt så mycket, på egentligen inte många år alls..

En så liten del av mitt liv, fylld med så fruktansvärt mycket. 

 

Det känns dessutom som ett annat liv, det som varit.

Min barndom känns så långt bort, att det känns som ett helt annat liv. 

Likaså innan jag träffade Samuel & fick barn, känns som ett annat liv. 

Vi människor kanske är lite lika katter, med o ha flera liv..

Flera liv samlade i ett.. 

 

Kanske därför man upplever som ''deja vu'' känsla ibland. 

Kanske något från när man var väldigt liten, som gör sig påmint

Fast att man inte har något minne av det, så man känner bara igen det...

 

Känns som jag skriver helkonstigt här nu. 

Men i alla fall.. 

Jag är förundrad över, allt som hänt på de här 23 åren.. 

Och hur jag fortfarande sitter här, trots allt!

 

Men att jag gör det, är jag så obeskrivligt glad för. 

För hur många gånger jag än velat ge upp, och varit nära att göra det.

Så visste jag nog någonstans inom mig hela tiden, att det var här jag skulle sitta en vacker dag..

Med man & barn! 

Jag är bara ledsen att jag var tvungen att förlora mitt andra barn, att han inte fick sitta med här.. 

Men på något sätt, finns han här hos oss med. 

 

Min älskade, underbara familj! 

Jag är glad att jag aldrig gav upp, och att jag tog mig hit, till er! 

Och nu ser jag fram emot resten av mitt liv, tillsammans med er. 

Jag älskar er, Oändligt.