Tänker på, att jag blir 23 år i år..

23 år, av mitt förhoppningsvis långa liv. 

Och om jag lever till jag blir 80-90, så är 23 år inte långt alls..

Men ändå har man gjort och varit med om så ofattbart mycket!

Känns helt obegripligt att ha upplevt så mycket, på egentligen inte många år alls..

En så liten del av mitt liv, fylld med så fruktansvärt mycket. 

 

Det känns dessutom som ett annat liv, det som varit.

Min barndom känns så långt bort, att det känns som ett helt annat liv. 

Likaså innan jag träffade Samuel & fick barn, känns som ett annat liv. 

Vi människor kanske är lite lika katter, med o ha flera liv..

Flera liv samlade i ett.. 

 

Kanske därför man upplever som ''deja vu'' känsla ibland. 

Kanske något från när man var väldigt liten, som gör sig påmint

Fast att man inte har något minne av det, så man känner bara igen det...

 

Känns som jag skriver helkonstigt här nu. 

Men i alla fall.. 

Jag är förundrad över, allt som hänt på de här 23 åren.. 

Och hur jag fortfarande sitter här, trots allt!

 

Men att jag gör det, är jag så obeskrivligt glad för. 

För hur många gånger jag än velat ge upp, och varit nära att göra det.

Så visste jag nog någonstans inom mig hela tiden, att det var här jag skulle sitta en vacker dag..

Med man & barn! 

Jag är bara ledsen att jag var tvungen att förlora mitt andra barn, att han inte fick sitta med här.. 

Men på något sätt, finns han här hos oss med. 

 

Min älskade, underbara familj! 

Jag är glad att jag aldrig gav upp, och att jag tog mig hit, till er! 

Och nu ser jag fram emot resten av mitt liv, tillsammans med er. 

Jag älskar er, Oändligt.