Idag känns det lite jobbigt.

Jag vet inte varför, men jag vaknade upp imorse och kände bara hur jag behövde gråta ut. 

På någon sekund så hade jag hunnit tänka på ett flertal personer.

Och känt hur mycket jag saknar de..

Usch, jag tror väl att alla håller med om att saknad är bland det värsta som finns.

Visst, kan man sakna varann på ett positivt sätt..fast då är det väl mer o längta efter varann.

Eller längta till något.

Nu, är det bara jobbig saknad. 

Små saker, som jag plötsligt tänker på, och saknar. 

Pappa, Mamma.. Min Syster.. Mina Bröder.. Syskonbarn.. Vänner.. 

För många, på en o samma gång.. om ni frågar mig. 

En överväldigande känsla av saknad, som bara satt sig som ett stort stenblock rakt i hjärtat på mig.