Den här tiden som är nu och som vi kommer ha framför oss, 

Är och kommer att vara fruktansvärt tung. 

I Somras var inte precis detta vad vi hade planerat, eller tänkt.

Man tror inte att det här händer, och man kan framförallt aldrig tänka sig att det skulle hända en själv. 

Det ofattbara, att förlora ett barn. 

Det finns inget värre, och det ska inte få hända. 

Men det gör det ändå, och nu har det hänt oss. 

Vi har så oerhört mycket att bearbeta nu, allt från hur min graviditet var, till det att förlossningen satte igång, och vi nu står här idag.. 

Dagen efter vår Sons begravning. 

 

Vi alla bearbetar saker och ting på olika sätt. 

Och jag vet att det inte kommer att vara i närheten av tillräckligt, men en liten del av min bearbetning kommer att vara att skriva. 

Något som jag alltid använt mig utav, när det varit svårt. 

Så jag kommer att skriva ner allt nu, från att vi plussade till att vi står här idag. 

 

I slutet på Sommaren 2012, så hade vi börjat planerat att skaffa ett till barn. 

Ett syskon till Dylan. 

Och försökt bli gravida ett par månader kanske. 

Då vi misstänker att jag blivit gravid, och köper ett graviditets test för att ta reda på det. 

Och mycket riktigt, så är jag gravid! 

Vi blir jätte glada, o väldigt lyckliga. 

Jag försöker ta reda lite på vilken vecka jag kan vara i, och är i vecka 4/5 

I Maj kommer alltså Dylan att bli Storebror. 

Och åldersskillnaden mellan syskonen kommer att bli 2,5 år, perfekt kände vi! 

 

Magen började växa direkt, vilket jag tyckte var jätte roligt.

Hade ju ingen jätte stor mage med Dylan. 

Exakt på dagen i vecka 8 så började jag må extremt illa, och kräkas. 

Misstänkte att jag skulle må så nu med, som jag gjorde när jag väntade Dylan. 

 

I vecka 10, var jag på stan tillsammans med min syster och systerdotter. 

Knappt att det gick, pga hur jag mådde. 

Men det fick bli en snabb sväng ändå. 

Men det blev snabbare än tänkt, kände plötsligt hur det började rinna där nere på mig, trodde att jag kissade på mig. 

Och sprang till en toa, o tänkte så typiskt när man är på stan. 

Väl på toan, så inser jag att jag trots allt inte kissat på mig.

Istället i trosorna är det fullt med blod. 

Jag tänker bara, Nej.. jag håller på o få missfall. 

Säger till min syster, och ringer till min sambo, samuel..

Som kommer dit(från gymmet) 

Och vi ringer direkt till sjukvårdsrådgivningen. 

I telefon säger hon att det tyder mycket väl på att det är missfall.

Speciellt då jag även hade som mensvärk. 

Hon sa att jag skulle ta mig hem, vila. 

Tyvärr finns det inte mycket man kan göra.

Är det missfall får man bara låta det ha sin gång.. 

Men skulle jag få jätte smärtor, skulle jag åka in. 

 

När jag kommer hem, så har det slutat blöda. 

Men fortsätter sedan dagarna efter det att blöda till o från. 

När vi i vecka 11/12 är på vårt första MVC besök, så nämner jag blödningarna.

Men att det inte verkar ha blivit ett missfall. 

Min barnmorska säger att det är vanligare än man tror att man blöder under graviditeten, utan att det är någon fara. 

Och att vi om några dagar ska på ultraljud, och där kommer se om det är ett levande foster i magen. 

 

Fick ett bf datum. 

24e Maj var det beräknat att jag skulle föda. 

Eftersom jag mådde så illa, så fick jag lite tips på saker som kunde hjälpa. 

Skulle testa tabletterna Postafen, och fick även Lergigan comp utskrivet på recept.

Postafen hjälpte inte ett dugg, och testade även armbanden från apoteket.

Men inget hjälpte. 

Tills jag sedan började testa Lergigan comp, som funkade! 

Jag var nästan chockad, trodde aldrig att jag skulle sluta må illa eller kräkas.

Men detta hjälpte verkligen, mådde fortfarande lite illa på morgnarna, innan jag fick i mig frukost, och kräktes kanske 1 gång i veckan. 

Men vilket var helt ok, med tanke på hur jag mått innan. 

 

Vi var sedan på vårt första ultraljud, i vecka 12/13. 

Lite spända, då jag hade blött i 2 veckor och inte visste om fostret levde. 

Men jo, då.. Det var ett levande foster jag hade i magen. 

Och allt annat såg jätte bra ut. 

Varför jag blödde kunde man inte säga. 

Vissa gör det, helt enkelt. 

(Jag blödde sedan hela graviditeten till det att jag födde) 

 

Vi var ju oroliga hela tiden, mer eller mindre. 

Att blöda tänker man ju inte som något bra. 

Men försökte att tänka positivt, då det trots allt såg bra ut. 

Så det gick lite upp och ner, vissa stunder var man mer orolig. 

Fick höra att så länge som jag inte fick ont, så var det lugnt. 

Men samtidigt så kan man ju faktiskt få som molande värk i magen när man är gravid. Fullt normalt..

Men i mitt fall, då jag blödde hela tiden. 

Så blev man ju livrädd, vid minsta lilla värk i magen. 

Kunde väl egentligen aldrig riktigt slappna av. 

 

När vecka 20 & vårt andra ultraljud närmade sig, så började man känna sig lite lättad, just för att äntligen få se bebisen igen. 

Se så allt såg bra ut, trots mina blödningar. 

Det kändes bra, trots att vi var lite oroliga att det skulle vara något fel, i o med blödningarna. 

Men vi var positiva! 

Vi kom dit.. och fick inte riktigt det glada besked vi hoppats på. 

Men inte pga blödningarna. 

Nu var det plötsligt så att det var lite fostervatten. 

Vilket man inte kunde se eller säga varför. 

Vi fick en ny tid, till en läkare. 

Som skulle göra en mer noggrann undersökning. 

På barnets hjärta, lungor, njurar osv. 

Det här var på fredagen, vi fick tid på måndagen. 

 

Helgen gick förbi, och vi gick dit igen. 

Med blandade känslor och tankar. 

Vi visste ju absolut ingenting. 

Om detta var farligt, hur det påverkade barnet och min graviditet. 

Vad innebar det.. vi visste ingenting. 

Läkaren gjorde en jätte noggrann ultraljuds undersökning. 

Och även gyn undersökning. 

Allt såg bra ut.. han kunde inte alls säga vad det här berodde på. 

Eller hur det skulle bli framöver. 

Om fostervattnet skulle fyllas på, om det skulle ta slut helt..

Det visste man inte. 

Han frågade mig om jag hade märkt att det börjat sippra fostervatten ur mig.

Men det hade jag ju inte. 

Så det här var ett mysterium. 

Men, i det här läget då allt än så länge såg bra ut, så hade vi ingen anledning att oroa oss. 

Vi fick en ny tid, till ultraljud. 

Då vi skulle få komma på mer täta koller framöver, pga det här. 

 

Jaha, ännu mer att tänka på, oroa sig för. 

Nu var det inte bara blödningarna längre. 

Nu var det även det här, lite fostervatten. 

Vi försökte att vara så positiva som det bara gick. 

Men nu var det definitivt omöjligt att kunna slappna av. 

Jag var så avundsjuk, på dom som också var gravida, som hade en helt problemfri graviditet. 

Som kanske klagade på illamående, eller andra småsaker. 

Och jag blev så arg, på deras klagomål. 

Allt var åtminstone bra med deras bebis, deras graviditet hade inga större problem. 

Vi visste inte alls hur detta skulle sluta, skulle vi bli föräldrar för andra gången i Vår.. Eller skulle det ofattbara inträffa.. 

 

I vecka 21 gick vi på vårt 4e ultraljud. 

Denna gång också med en läkare, men en kvinnlig denna gång. 

Hon kollade noga, och det var fortfarande väldigt lite fostervatten. 

Men trots det så såg allt annat än så länge bra ut. 

Hon ville att vi skulle veta, att om det går så illa att fostervattnet tar slut helt, så kommer det inte gå bra. 

Då kommer inte barnet att klara sig. 

Men, det kan också bli så att vattnet fylls på, eller att det åtminstone är tillräckligt med vatten, att barnet kan klara sig graviditeten ut. 

Vi blev erbjudna att få gå till en kurator, och prata om det här. 

Om vår oro. 

Men just då kände vi inte för det, vi hade så otroligt mycket stöd från familj och vänner, och det räckte. 

 

Många som fick en att tänka positiva tankar. 

Och tänka att allt kommer gå bra. 

Och vi började nog tänka mer o mer positivt. 

Bli iaf lite mer lugna för stunden. 

Men så kommer nästa bekymmer.. 

Jag börjar plötsligt få väldiga sammandragningar. 

Vilket är fullt normalt att ha när man är gravid. 

Och som till och med kan göra lite ont. 

Jag hade sammandragningar till o från hela tiden. 

Och var nu i vecka 22+ (alltså gått in i vecka 23) 

Det var nu helg, och jag tyckte ändå att det borde vara något som inte står helt rätt till, med tanke på vilka sammandragningar jag hade. 

Så på lördagen bestämde vi att vi skulle ringa in direkt på måndag. 

 

Vi gick och lade oss på kvällen, och jag hade svårt att sova. 

Hade nu börjat göra vääldigt ont vid varje sammandragning. 

Och tänkte att vi nog fick ringa in redan på söndagen. 

Jag försökte sova, men det gick inte. 

Och väldigt hastigt, så får jag ännu ondare. 

Och väcker samuel och säger att, Nae nu är det riktiga värkar!

Det är inte sammandragningar längre, nu har de riktiga värkarna startat. 

Ringer in till förlossningen, och blir tillsagd att omedelbart ta mig in dit. 

Vi får ringa ambulans, för det finns ingen chans att jag skulle kunna ta mig in själv.

Samuel måste stanna hemma, med Dylan som ligger och sover. 

 

Till slut så kommer ambulans, och ambulanspersonalen kommer upp till lägenheten för att hämta mig. 

De hjälper mig ner för trapporna, och väl nere får jag lägga mig på en bår, och så in i ambulansen. 

På vägen in har jag värkar, med möjligtvis 1-2 sekunders mellanrum. 

Väl framme, så kör dom in mig till förlossningen där en barnmorska möter upp oss.

Jag lyfts från båren till en säng. 

Och hon frågar ganska direkt om jag vill ha lustgas. 

Vilket jag väldigt gärna vill. 

De här värkarna var då inte nådiga. 

Hon kollar om jag är öppen något, vilket visar sig vara 5 cm. 

Så jag ska garanterat föda i natt. 

Jag är förvånad att jag klarade mig igenom förlossningen med bara lustgas. 

Men det gick ju å andra sidan rätt fort, många timmar tog det inte. 

Men det var några riktigt intensiva timmar. 

Barnmorskan/Annelie frågade mycket hur jag mådde o så.

Med tanke på situationen. 

Men jag hade hamnat i chocktillstånd och vände nog mycket inåt också. 

Höll mig väldigt lugn och fokuserad. 

 

Klockan 05:52 kommer han ut, vår lilla pojke. 

De hade frågat mig innan, om jag ville ha honom i famnen när han kom ut, och att han låg där till det att han somnade in. 

Men jag ville att de skulle gå iväg med honom direkt, och försöka rädda honom.

Jag visste att chansen knappt fanns att han skulle klara sig. 

Men mirakel har ju skett, o finns det om så bara 1 procent att han kan överleva.

Så vill man givetvis att de åtminstone ska försöka. 

 

Men efter ett tag kommer en barnmorska in, och säger att han somnat in. 

Berättade även att det var en pojke, som jag inte visste innan. 

De frågade om jag ville att de skulle komma in med honom till mig. 

Vilket jag ville. 

Jag fick honom i min famn, och bara tittade på honom.

Tänkte att han var så väldigt liten, och så oerhört vacker! 

 

De försöker sedan få ut moderkakan, som jag försöker krysta ut. 

Men det går inte. 

Och det gör såå fruktansvärt ont! 

Eftervärkar, och att försöka få ut moderkakan.. fy fan rent ut sagt. 

En läkare som kommit in, och trycker på magen så hårt hon bara kan. 

Jag får ha lustgas samtidigt som hon gör det, pga hur ont det gör. 

Men de inser att det är omöjligt, och säger att de kommer operera ut den istället. 

Jag reagerar inte alls.. i vanliga fall skulle jag nog hoppat högt om jag bara hörde ordet operation. 

Men jag rörde inte en min på ansiktet. 

De tar sedan över mig till en annan rullande säng. 

Och börjar sedan rulla mig mot operation. 

Minns hur kall jag kände mig, trots att jag hade en stor filt över mig. 

Hade förlorat mycket blod, och kände hela vägen till operation hur blodet bara forsade ur mig där nere. 

Trodde nästan att jag skulle stryka med där. 

 

Väl vid operation, så rullas jag in till operations rummet. 

Som var så ljust, så jag nästan blev bländad. 

Jag läggs över på operations ''bordet'' 

Och får en liten kopp med något som jag ska dricka. 

Har i mig det fort, och sedan står en av alla precis bredvid mig och tar en gasmask mot mitt ansikte. 

Han fortsätter hålla den där, och säger åt mig att försöka göra något tecken när jag börjar känna mig mer o mer borta. 

Sen plötsligt så blir allt svart, och jag somnar. 

 

Sedan vaknar jag upp, fattar ingenting. 

Vart är jag, tänker jag. 

Ligger i en säng, nerbäddad, vid uppvaket. 

Ser på klockan att det gått ett par timmar. 

Vet att det första jag tänkte på sen var Samuel. 

Men jösses, han vet ju absolut ingenting. 

Jag hade ju inte kunnat kontakta honom på något sätt. 

Det var ju rätt intensivt hela tiden. 

Men jag fick lite panik nu, att så mycket hade hänt. 

Och han var kvar där hemma, och hade inte en aning. 

 

Det kommer fram ett par stycken, frågar lite hur jag känner mig o så. 

Sedan kommer det ett par barnmorskor som börjar rulla mig mot rummet jag var i tidigare. 

Jag får sedan starka tabletter, mot eftervärkar. 

Och sedan så ringer jag Samuel. 

Berättar allt vad som hänt, och hör hur han börjar gråta. 

Det var ingen rolig stund. 

Samuel och Dylan kommer dit lite senare. 

Och hur gärna jag än hade velat åkt hem direkt, så var jag tvungen att vara kvar en natt. 

Dels så kunde jag inte ens gå till toan utan att vara på väg att svimma. 

Var fruktansvärt svag och utmattad. 

 

När de är där så får vi in vår pojke till oss, så även Samuel får se honom. 

Vi säger till varann att vi vill komma på ett namn, och tycker båda två på en gång att det är en liten Logan. 

Vår lilla kämpe, som kämpade så tappert. 

När jag kom in till förlossningen så blev ju barnmorskan nästan förvånad när hon såg att Logans hjärta slog. 

Och det slog hårt hela tiden!

Och han sparkade även på under hela förlossningen. 

Han var en stark liten kille! 

 

Och vi kunde konstatera att han hade mina lillfingrar, som är lite böjda. 

Och hade även drag i ansiktet, efter mig. 

Mammas lilla ängel. 

 

Säger sen hej då till Samuel och Dylan, som ska ta sig hem. 

Och jag ligger kvar där, ensam. 

Nu när jag tänker på det, så vill jag bara gråta. 

Allt som hade hänt, sen jag kom in till förlossningen. 

Och Samuel som inte kunde vara med. 

Och sen ska jag dessutom vara kvar en natt, själv. 

Men just då, så var jag i ett chocktillstånd. 

Som gjorde att jag inte kunde riktigt reagera på något, inte gråta något. 

Knappt känna något, eller förstå vad som hänt, eller vad jag faktiskt varit med om. 

 

Lite senare fick jag bli rullad till ett annat rum. 

Så att jag skulle kunna sova bättre. 

Det var lite mer lugn och ro där, än vid rummet innan där man kunde höra titt som tätt kvinnor föda, och bebisar som kommer ut och skriker. 

Inte riktigt vad jag behövde höra just då. 

På kvällen så kommer en barnmorska in för sista gången för natten. 

Ger mig lite tabletter och så, och säger till mig att trycka på signal knappen om det är något. Om jag så bara inte vill vara ensam, så kommer de direkt. 

 

Trots allt jag fick vara med om, trots den tragiska situationen. 

Så skulle jag vilja tacka alla som tog hand om mig, från att jag kom in till förlossningen, till att jag åkte hem. 

Barnmorskan som tog emot mig när jag kom in, Annelie. 

Som tog hand om mig så oerhört bra, fick mig att känna mig trygg och säker. 

Att trots att jag var där själv, så var jag inte ensam. 

Hon var underbar! 

Jag kunde inte annat än känna mig väldigt varmt omhändertagen. 

En Ros till henne. 

 

Och som sagt, givetvis alla andra som var där och tog hand om mig. 

Det var ingen som jag inte kände mig trygg med. 

 

Natten var väl sådär, jag sov och vaknade om vartannat. 

Men var som sagt inte så att jag vaknade och grät. 

Utan jag var mest helt slut, utmattad.

Vaknade sedan rätt tidigt på morgonen, och klockan 8 kom en in med frukost.

Vilket var riktigt gott, då jag först då kunde mer äta.

Innan hade jag knappt kunnat fått i mig något. 

Och te, som var gott mot min förkylda hals.

För ja, jag var ju jätte förkyld mitt i i allt detta. 

 

Lite senare, vid 10tiden kanske så kommer Samuel till mig, efter att ha lämnat Dylan vid dagis. 

Är där ett tag, sen vid 12tiden så ska vi börja ta oss hemåt. 

En barnmorska har ringt sjuktaxi, men som dröjer ca en timme innan den kommer.

Så vi bestämmer oss för att gå till cafeterian och äta lite under tiden. 

Säger hej då till barnmorskan, som säger att hon hoppas att vi ses snart igen.

Men nästa gång i en lite roligare situation förhoppningsvis. 

 

Vi börjar gå därifrån. 

Och tänker nu, vilken hemsk känsla, att gå därifrån utan ett barn. 

Utan en nyfödd bebis..

Bara med ett litet, litet band som suttit runt vår lilla sons fot. 

Men vi har inte vår Son med oss. 

Men, jag var fortfarande i något sorts chocktillstånd. 

Så just då kände jag ingenting. 

 

Vi kommer till cafeterian, och går o ställer oss i kön. 

Men jag är fortfarande fruktansvärt utmattad och svag i kroppen. 

Så jag börjar känna mig helt svimfärdig och får gå och sätta mig vid ett bord så länge. 

Sitter där, och ser mig omkring. 

Det är ganska fullt med folk, eftersom det är runt lunchtid. 

Ser och hör hur alla pratar och skrattar. 

Jag lägger ner huvudet mot bordet i några sekunder, och känner plötsligt hur jag inte kan andas. 

Det enda jag hör, är en massa prat och skratt från alla människor runt omkring mig.

Och DÅ kommer det...

Då börjar jag inse vad som hänt. 

Jag sitter där, och kan knappt andas. 

Och tittar runt på alla människor och tänker, 

 

Varför skrattar ni för? Varför sitter ni där, helt normalt, som att inget har hänt?

Vad är det för fel på er? 

Ni sitter där och skrattar! 

Och jag har precis förlorat mitt barn! 

Vad håller ni på med?! 

Sluta skratta, bara sluta skratta!! 

 

Vi får gå därifrån, och går till en toa. 

Där vi stänger in oss, och tårarna börjar rinna på mig.

Eller snarare forsa, nerför mina kinder. 

Nu börjar det släppa.. 

Och för första gången, så känner jag hur ont det gör i mig.

Hur hjärtat brustit. 

Och det finns en tomhet i mig. 

Som jag inser, aldrig kommer försvinna. 

Vi ska behöva gå därifrån nu, gå ut genom dörren, utan vårt barn. 

 

När jag lugnat ner mig, lite i alla fall. 

Så går vi ut och sätter oss, väntar på taxin. 

Sen kommer den och vi åker hemåt. 

Väl hemma, så ska Samuel nästan direkt gå iväg och hämta Dylan på dagis. 

Jag sätter mig vid datorn. 

Och börjar skriva ett inlägg på min sida på facebook. 

Lägger även in en bild, som vi fick på förlossningen, då de hade gjort fot och hand avtryck av Logans händer och fötter. 

Och nu brister det igen. 

När jag sitter där själv, och har gjort det där inlägget. 

Och tittar på hans små hand och fotavtryck. 

Och jag gråter, och gråter, och gråter, och gråter... 

 

Nu när jag sitter och skriver det här. 

Så är det den 21e Februari. 

Jag började skriva igår. 

Och dagen innan igår, den 19e så var det Logans begravning. 

Tiden som varit efter vi kom hem, har varit fruktansvärt upp och ner. 

Vi båda är så obeskrivligt glada och tacksamma att vi har Dylan. 

Hur svår den här tiden än är, så finns han här. 

Och sprider glädje, och kan få oss att må bättre i svåra stunder. 

Och han har ju blivit så stor nu, blir 2,5 i maj. 

Och börjat prata så mycket, förstå så mycket. 

Han kan plötsligt bara komma fram till en, och ge en världens kram. 

Och så klappar han på en. 

Och bara en liten sak, som att när Samuel går iväg med honom till dagis på morgonen, så tittar han mot mig, med världens leende och säger, Hej dåå Mamma!

Och när han kommer hem, springer in till mig, ler och säger Heeej Mamma!

Små saker, som gör så otroligt mycket. 

Underbara unge! 

Hur skulle vi klara oss utan honom?! 

 

I alla fall, så var första veckan självklart jobbigast. 

Min Mamma kom hit till oss ett par dagar efter vi kommit hem. 

Och det hjälpte något enormt mycket, att ha henne här ungefär en vecka. 

Vi fick mycket hjälp med både Dylan, och andra praktiska saker. 

Och vi hade ett väldigt stort stöd. 

 

När hon var här, så gick vi på vårt första besök vid kuratorn. 

Vilket gick bra, och kändes bra. 

Sedan var vi även vid begravningsbyrån en dag. 

Som också gick bra. 

Kvinnan som vi fick där, var otroligt snäll, förstående och omtänksam. 

Så det kändes som vi var i trygga händer. 

Vi pratade om hur vi hade tänkt, hur vi ville ha det vid Logans begravning. 

Och vi ville ju ha det så enkelt som möjligt, men också så fint som möjligt självklart.

Vi var lite osäkra just då, men trodde att vi ville vara själva. 

Att det bara skulle vara jag och Samuel. 

Inga andra familjemedlemmar. 

Man kände att det var vår stund det här, vårt farväl. 

 

Sedan åkte min Mamma hem. 

Och även om det fortfarande var tufft för oss. 

Så kände vi ändå att nu, kan vi klara oss. 

Nu kan vi klara det vardagliga livet, tillsammans. 

 

Sen har det som sagt varit upp och ner. 

Man brukar nämna dessa 5 steg, när det kommer till sorg. 

 

Förnekelse

Ilska 

Köpslående 

Depression 

Accepterande 

 

Och jag tror att det stämmer, att de 5 stegen någon gång kommer in i bilden. 

Sen tror jag inte att det nödvändigtvis måste vara i den där ordningen. 

Jag tror mer att de kommer och går. 

Jag själv har upplevt flera utav de under en och samma dag. 

Så att det varit och fortfarande kan vara väldigt upp & ner, är väl bästa beskrivningen just nu. 

 

Nu såhär snart en månad efter händelsen. 

Så är det inte lättare, kan jag inte säga.

Men det har blivit lättare att hantera, än första veckan te.x.

Man har lärt sig att leva med det. 

Och nu, speciellt när man fått begravningen avklarad. 

Som förresten var precis som vi ville ha den, och så vacker! 

På piano spelades låten ''You Raise Me Up'' 

Det var en tung men vacker stund. 

Vår sista stund med Logan. 

Och vårt sista farväl. 

 

Och nu kan man mer i alla fall försöka att gå vidare, på riktigt. 

 

Men sen kommer det stunder, då man kanske påminns om det.

Tänker mer på det, eller ser hur andra får sina bebisar, eller är gravida. 

Ja, bara något litet som plötsligt får en att inse vad man förlorat. 

Då, i den stunden kan man inte andas. 

Det blir alldeles tjockt med tårar i halsen, som sen kommer ut. 

Och det är så fruktansvärt, hemskt tungt inom en. 

Och tomt.. tomheten.. det är nog den som är värst. 

Och vetskapen av att det är en tomhet, som aldrig kommer försvinna. 

Trots att man någon gång får fler barn, så kommer man i framtiden någon gång sitta vid te.x matbordet, med sin familj, med sina barn..

Men man kommer att sitta där och titta runt, och tänka att, det är någon som saknas.

Det är en person för lite runt vårt bord. 

En stol som är tom.. 

Det kommer man aldrig komma ifrån. 

 

Nu har begravningen av vår Son varit. 

Och vi har en grav att besöka framöver. 

Som vi kommer att besöka när som vi känner för det. 

Men vår lilla ängel kommer även alltid finnas nära oss, här precis bredvid oss.

Och finnas tryggt i mammas & pappas hjärtan. 

Och storebrors så klart! 

 

Logan 

Du kommer alltid finnas i våra minnen, i våra hjärtan. 

Vi kommer aldrig glömma dig, det lovar vi. 

Du var älskad från första stund, så efterlängtad. 

Men du kom som en liten ängel, log och vände om. 

Och nu är du så, så älskad, och så oerhört saknad. 

 

En ängel i livets bok skrev

Han är född nu, en liten pojke det blev 

Ängeln stängde boken och viskade orden, 

Men detta barn var för vackert för Jorden. 

 

Vårt Barn, Vårt Älskade Barn.. 

Sov nu gott, du är trygg nu.

Vår älskade lille ängel. 

För alltid älskad & saknad. 

 

<3 

 

- Mamma