Natten till igår fick jag värkar och fick åka in akut med ambulans till förlossningen. Var öppen 5 cm och skulle därmed föda under natten.. På morgonen sedan så födde jag en liten pojke, Logan.. Som levde när han kom ut men somnade sedan in.. Under hela förlossningen sparkade han på och hjärtat slog hårt, vår lilla kämpe..
Jag fick sedan se honom och ha honom i min famn ett tag, och likaså fick Samuel när han sedan kom.. 
Allt det här känns som en enda lång mardröm, jag själv har varit i chock, som släppte så passande nu idag innan vi åkte hem, när vi satt i cafeterian med smockfullt av folk och det brast för mig.. Och det var väl första gången av oändligt många gånger det kommer göra det framöver.. 

Sov gott nu vår älskade lilla ängel ♥ 
Vi älskade dig från första stund, och kommer alltid göra..
Du finns alltid här hos oss, tryggt i mammas och pappas hjärta.. ♥

Nä idag behöver jag få gnälla av mig lite.. 

Känner hur jag snart bryter ihop. 

Jag är så förbannat, jävla trött på det här..

Blött i över 13 veckor, alltså från vecka 10. 

Som man inte vet orsaken till. 

Sen kommer vecka 20 och andra ultraljudet, då man tänker att. 

Ja men nu ska vi äntligen få se vår lilla igen, att allt är bra och förmodligen få veta kön också! 

Men nej, det blir negativa besked.. 

Med att det är för lite fostervatten, och man vet inte hur det kommer påverka barnet, eller om det ens kommer klara sig i slutändan.. 

Nu har jag gått 23 fulla veckor på måndag, och har i ett par dagar nu fått väldiga sammandragningar. 

Det är något nu HELA tiden, att oroa sig för. 

Jag försöker så otroligt, att tänka positivt, och vara lugn. 

Men nu har det blivit alldeles för mycket känns det som. 

Jag har klarat av mycket i mitt liv, fysiskt och psykiskt..

Men att bära på ett barn, som man känner röra sig och sparka hela dagar, och som man redan fått ett band till.. 

Och att inte veta från dag till dag, om h*n kommer att sparka idag, eller kommer det inte komma någon spark idag, från någon liten fot eller hand.. har han eller hon slutat andas nu, dött...

Att veta hela tiden, att risken finns att vi kommer att förlora det här barnet..

Och då behöva gå igenom något så fruktansvärt som att föda ut ens döda barn. 

Nej, där går väl ändå gränsen, med hur mycket man klarar av.. 

Jag som är en positiv människa, som nu också försöker vara det, och vara glad utåt.

Men egentligen är jag bara så fruktansvärt, jävla rädd. 

Och vill bara att allt det här ska vara över nu, och att vårt barn ska ha klarat sig bra, och kommit ut till oss friskt och säkert... 

 

O så ska man samtidigt nu försöka vara glad åt andra, andra gravida som det går bra för.

Och jag är glad för dom, det är jag verkligen. 

Det är en sån person jag är, jag gläds åt andra.

Men det känns ändå svårt vissa stunder, att skriva grattis till någon som fått sitt barn. 

Eller behöva se andra gravida klaga o klaga o åter igen klaga..

Och på vad egentligen? 

Ja dom är trötta på att vara gravida, är kanske i slutet av sin graviditet. 

Och jag förstår självklart att det kan vara frusterande, om man kanske gått över tiden osv. 

Det är tungt nog att vara gravid, utan alla dessa besvär och komplikationer som jag nu har. 

Men samtidigt vill jag bara skrika rakt ut! 

Sluta för helvete, bara sluta!! Du har tagit dig igenom din graviditet, antagligen utan några större problem. 

Och har bara några få dagar till ditt barn kommer till världen, frisk! 

Var glad och lättad för det, istället för att sitta och klaga och vara deprimerad över att du råkat gå över tiden några dagar. 

Alla har inte den turen, att det går så bra.. 

 

Vi vet inte.. och det är väl värst av allt, att inte veta... 

 

 

Förlåt om jag inte är världens mest aktiva människa här på bloggen just nu. 

Men det är lite komplikationer med min Graviditet. 

Och nu när vi till och med fått höra direkt från läkaren, att ja risken finns ju att barnet inte klarar sig. 

Så, känner man sig inte direkt inspirerad till att skriva så mycket, om att vara gravid och hur underbart det är..

För just nu vill jag bara att det ska vara över. 

Dom här månaderna, veckorna.. har varit så fruktansvärt jobbiga både fysiskt och psykiskt. 

Och har verkligen tagit på ens krafter.. 

Men hur jobbigt det än kan kännas vissa stunder. 

Så försöker vi att behålla lugnet, och vara positiva. 

Det är många det gått bra för ändå. 

Och vi tror på att det kommer gå bra för oss med. 

Att barnet kommer att fortsätta utvecklas och växa som den ska, och komma ut helt frisk när den är klar helt enkelt.

Det finns inget vi kan göra åt, ifall det skulle gå åt helsike..

Men jag kan fokusera på att ta det så lugnt som möjligt nu, så är iaf chansen förmodligen större att allt går bra.

Vi kommer att gå på täta koller också, vilket känns skönt. 

Att dom håller koll på barnet. 

Så, så är läget nu iaf.. Har som sagt inte jätte stor inspiration till att uppdatera en massa här på bloggen för tillfället, som jag hoppas är förståeligt. 

Är i vecka 23(22+3) nu. 

Så ja, det är inte många veckor kvar till jag går över vecka 30. 

Och då kanske man kan känna sig något lugnare. 

Vet att det finns en medicin bl.a man kan ta då någon gång, som gör att bebisens lungor utvecklas fortare.

Ifall dom måste ta ut barnet tidigare, pga just detta. 

 

Håll era tummar & skänk gärna en tanke till oss

Så skriver jag nog snart igen.. <3 

Ultraljudet igår då. 

Allt som gick o se såg bra ut, bebisen växer som den ska! Varför det är lite fostervatten var svårt att se, men vi har i nuläget ingen anledning till o oroa oss. 
Ska på ett till ultraljud nästa vecka. 
Nu hoppas vi att veckorna kan gå fort, längtar efter vår lilla enormt mycket! 

Vecka 21 nu (20+2) :) 

Har varit extremt dålig på att skriva här i bloggen på sistone. 

Har väl varit lite mycket med graviditeten, hur man mått osv. 

Och har en period nu när jag inte har så mycket inspiration till att skriva :/ 

 

Men känner iaf att jag vill bättra mig med att uppdatera bloggen. 

Dels om Graviditeten, men även om vår Dylan, och allt annat som sker i vår vardag! 

 

Imorrn har jag gått 20 fulla veckor och går alltså in i den 21e veckan. 

Jag har mått bättre med illamåendet sen några veckor tillbaks, tack vare tabletterna lergigan comp. 

Mår bara illa om morgnarna nu, innan jag ätit. 

Och kräks bara ibland. 

Vilket är väldigt skönt. 

 

Har dessvärre fått Foglossning, som jag haft i några veckor nu. 

Så har riktigt ont emmelanåt. 

Men det får man ta. ;) 

 

Har ju varit väldigt oroliga också, länge nu. 

Pga blödningar som kommit till och från sen vecka 10, och gör fortfarande. 

Men det verkar inte vara någon fara. 

Och Bebisen lever och mår bra, och har rört sig väldigt sen några veckor tillbaks. 

Och började för ca en vecka sen sparka, som h*n nu gör som en tok varje dag. :) 

 

Men.. Det vi i nuläget oroar oss för, är en annan sak. (alltid är det något) 

I Fredags så var vi på vårt andra ultraljud, och bebisen växte, mådde bra, och hjärtat slog osv. 

Men det fanns inte mycket fostervatten alls.. Som dom då inte alls kunde säga vad det berodde på.

Kunde inte säga något alls. 

Så vi fick en tid upp dit igen, nu imorrn Måndag. 

Då vi får träffa en läkare som gör en mer noggrann ultraljuds undersökning. 

Vi blev självklart väldigt rädda och oroliga direkt, vi vet ju ingenting..

Vad det beror på, är det farligt, hur påverkar det, vad innebär det... 

Men vi försöker att tänka positivt, att inte tänka det värsta. 

Och hålla oss lugna, till imorrn. 

Då vi får veta hur det ligger till. 

 

Så! Det var väl en någorlunda ok uppdatering :) 

Och ska definitivt bli mer aktiv igen, med bloggandet!!